Klimataktivister har det senaste året synts i allt från kupper i Melodifestivalen till fastklistrade på motorvägar. I fredags hann de både med att avbryta klimatministern Romina Pourmokhtari under hennes anförande i Riksdagen och att marschera långsamt på trafikerade gator i Stockholm.  

För några veckor sedan skrev 27 forskare en artikel i Sydsvenskan med budskapet att forskare kan behöva ta steget till att bli klimataktivister, som en reaktion på politikernas agerande inom miljö- och klimatområdet.

Vill ta till handling

Thomas Hörberg, docent i Lingvistik vid Stockholms universitet, är en av skribenterna bakom artikeln. Han menar att det är viktigt att ta till handling.  

– Med tanke på att politiker och beslutsfattare i princip har struntat i de åtgärder som krävs enligt forskningen, i över 30 år, så behöver forskare gå ut för att markera.

Jeannette Eggers forskar inom hållbart skogsbruk och menar också att forskaraktivism är nödvändigt. I rollen som forskare har hon gått i flera klimatdemonstrationer och funderar på att delta i fredlig civil olydnad.

– Vi har ju testat allt möjligt, skrivit böcker och forskningsartiklar men det räcker ju uppenbarligen inte. Vi måste höras mera, säger hon.

Kan skada trovärdigheten 

Men flera forskare menar att viss aktivism riskerar att skada den vetenskapliga trovärdigheten. Björn-Ola Linnér, professor i klimatpolitik, ser en risk att forskare som också är aktiva i aktivistiska grupper inte uppfattas som oberoende. 

– En del vill misstänkliggöra forskningen av politiska och ideologiska skäl, så när forskare inte uppfattas som oberoende kan det användas emot klimatforskningen.

Thomas Hörberg tror tvärtom att förtroendet för forskning stärks om forskare agerar.

Hör i klippet om varför han fortsätter delta i demonstrationer.