Kollegorna på Sveriges Television minns Jarl Alfredius unika djup och stora hjärta.
Eva Hamilton, vd SVT:
-Han älskade sitt jobb, trots sjukdomen och smärtorna levererade han in i det sista förstklassiga nyhetssändningar. En respekterad programledare som upplevdes som schysst av dem han intervjuade. Särskilt road av att göra intervjuer med kulturpersoner. En rättskaffens människa, varm och vänfast. Var inte rädd för att prata om känslor och sånt som var svårt. Vi pratade mycket den sista tiden, jag är imponerad av hans mod och moral.
Erika Bjerström kollega:
-Han hade en kompass som journalist som aldrig svek honom, ett sinne för dom som var orättvist behandlade och utsatta. Han tappade aldrig gnistan. Han var den största humanist jag någonsin känt.
Sven Vrang, kollega och tidigare Aktuellt-redaktör:
-Han var en brinnande människa, en humanist med stort hjärta, säger Sven Vrang som lärde känna Jarl Alfredius redan 1973 på Ekot. När jag började på Aktuellt sökte vi en programledare. Med Jarl lyste hela tv-rutan upp och saken var avgjord, säger Sven Vrang.
Anita Jekander, programledarkollega:
-Jag blev kollega med Jarl 1986. Framförallt minns jag honom som en människa med mycket stort djup. Vi var arbetskamrater i många år men också goda vänner. Vi hade många djupa samtal. Under åren växte han in i sin roll och han blev en av Sveriges största programledare.
Pia Brandelius, programledarkollega:
-Innan Jarl blev programledare och ankare i Aktuellt, jobbade han som kulturreporter på Dagens Eko. Jag minns honom från den tiden som en begåvad och inte minst vacker ung man, ständigt sjungande, men också med rejält temperament. För Aktuellt blev Jarl med åren oumbärlig.
Mats Weiland, programledarkollega:
-Som programledare var han en förebild, alltid saklig och korrekt men med ett stort mått av värme och personligt engagemang. Han var dessutom generös och inspirerande som kollega.
Lars Adaktusson programledarkollega
-Jalle blev Mr Aktuellt men innan dess personifierade han Ekot. När jag kom till Ekot som praktikant fick jag inte ihop den fantastiska radiostämman med den långhåriga killen i jeans och träskor som jag mötte. Han var iskall när det körde ihop sig under sändning. Under en Aktuelltsändning som kom av sig, skulle han ta telefon för att prata med kontrollrummet men sladden räckte inte, någon intill satt på den. Han var tvungen att sjunka ner i stolen i höjd med skrivbordskanten, hela tiden med säkerhet och glimt. Han hade en för vår bransch unik generositet mot kollegor.
Lena Allerstam, Rapport