”När allt blir som allra mörkast är det viktigt att påminna sig om andra saker, som medmänsklighet och hjältemod”, skriver Helena Zachariasson som följt rättegången mot Rakhmat Akilov. Foto: TT

Krönika: ”Viktigt att påminna sig om medmänsklighet och hjältemod”

Uppdaterad
Publicerad
KRÖNIKA ·

Den unga kvinnan som höll den döende kvinnans hand i sin. Den okända mannen som puttar undan en kvinna i sista stund. Männen som bär den skadade äldre kvinnan i säkerhet. Flickan som håller om det lilla barnet som slungats undan av sin far. Berättelserna är många från dagen som förändrade deras liv – och som nu spelats upp för rätten under månaders tid.

Helena Zachariasson

reporter

Nu är det dags för åklagaren och advokaterna att föra de 150 målsägarnas talan när Sveriges största rättegång går mot sitt slut. När jag skulle sätta mig ner och skriva den här krönikan efter att ha följt rättegången under de senaste månaderna funderade jag på om den skulle handla om Rakhmat Akilov eller om alla de som drabbats av hans fruktansvärda dåd.

Svaret var enkelt. För ibland glömmer jag till och med att titta upp när den där tärda, nedböjda varelsen vars hår grånar allt mer för varje dag, leds in i rättssalen. Att det är han som orsakat allt detta lidande. En förvirrad och osammanhängande man vars svar på frågor är haltande och ologiska.

”Henne kommer jag aldrig glömma”

Men mamman som springer runt i en kaosartad stad och söker efter sin dotter som aldrig mer ska återvända hem, henne kommer jag aldrig glömma. Inte heller de många föräldrar som suttit tappra men stundtals skakandes av gråt och berättat om älskade barn som de förlorat, alldeles för långt tid i förväg. Berättelserna om barn som får växa upp utan en mamma eller pappa.

För det är det den här rättegången egentligen handlar om – de människor vars liv aldrig någonsin blir detsamma. Och de är så många.

Det är de unga killarna på väg hem från skolan för att köpa en fotbollströja, som nu inte längre klarar av att plugga, efter insikten hur nära de var att dö. Det är den äldre kvinnan som tigger på gatan, som fortfarande lider av skadorna. Det är den unga kvinnan som fick hjärnskador som gör att hon inte kan ta hand om sina barn på samma sätt längre. Kvinnan som förlorade ett ben.

”Detta otänkbara dåd”

Och så är det de här sista rättegångsdagarna, de som har varit ett ordentligt slag i magen att lyssna på. De anhöriga vars älskade barn, syskon och föräldrar inte finns mer. Som berättar om kärlek, stöd och samhörighet som nu för alltid är förlorad för att en man bestämde sig utföra detta otänkbara dåd.

Jag tänker på orden som avlidna Chris Bevingtons far sade i rättssalen direkt till Akilov: Du gjorde det du kände att du måste och det hatar jag.

Och så det paradoxala och fullständigt meningslösa som framkommer i att de människor som föll offer för en man som hade fått ett utvisningsbeslut, i flera fall är människor som ägnat sitt liv åt att hjälpa ensamkommande och utvisningshotade. En lärare och en psykolog som jobbat med att hjälpa just sådana som Rakhmat Akilov dör för hans hand.

”Medmänsklighet och hjältemod”

Men som när allt blir som allra mörkast är det viktigt att påminna sig om andra saker, som medmänsklighet och hjältemod. Som när jag lyssnar på den unga poliskvinna som rusar in i Åhléns med draget vapen och med bara en enda tanke: Att stoppa gärningsmannen. Och den ambulanssjuksköterska som berättar hur hon tar sig från offer till offer längs med Drottninggatan. Hennes ord måste också ringa i ens öron när man tänker tillbaka på den 7 april 2017.

– Det var så många människor som hjälpte varandra och de skadade, det kändes bra att se.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.

Terrordådet i Stockholm

Mer i ämnet