Det senaste decenniet har idrottsforskarna med oro sett hur ungdomsidrotten minskar.
Först slutade flickor i 15-16-årsåldern. Nu är det bland pojkar i åldrarna 7-12 år som idrottandet minskar mest, visar Centrum för idrottsforsknings senaste rapport.
Föräldrarnas engagemang avgörande
– Generellt kan man säga att idrotten mår förhållandevis bra i villakvarteren utanför de större storstäderna där föräldrarna vet hur man ska engagera sig, säger Johan R Norberg, professor i idrottsvetenskap vid Malmö Universitet och utredare vid Centrum för idrottsforskning.
I utsatta områden är trenden den motsatta, enligt hans forskning.
Trots det finns det positiva undantag. En kartläggning som SVT gjort med statistik från Riksidrottsförbundet visar flera goda exempel. Husby och Rinkeby i nordvästra Stockholm, av polisen definierade som särskilt utsatta områden, sticker tillsammans med riskområdet Tjärna Ängar i Borlänge, ut för att ha många aktiva. Där idrottar mellan 60 och 70 procent av de unga mellan sju och tjugo år.
I botten finns däremot Hovsjö i Södertälje, Skäggetorp i Linköping, Hässleholmen/Hulta i Borås, Tensta i Stockholm och Ronna i Södertälje. Där är det bara 25 till 32 procent av de unga som är aktiva i en förening i dessa områden, visar SVT:s kartläggning.
Svenska föreningsmodellen inte självklar
Höga kostnader för utrustning och medlemskap kan vara en förklaring.
Men det finns en annan stor utmaning.
– Den svenska föreningsmodellen, säger Johan R Norberg.
Han pekar på att det generellt är svårt i invandrartäta områden att engagera föräldrar i det ideella föreningslivet. Att vara ledare, sälja korv, skjutsa på helgerna och sitta i kansliet. Detta är uppgifter som idrottsföreningar bygger på, men som inte är lika självklara för idrottsföräldrar från andra länder.
– När föräldrar saknar kunskap och erfarenhet av föreningsliv, uppstår snabbt ledarbrist. Och utan ledare går klubben under. Denna utveckling har vi sett många exempel på.
Föreslår riktat stöd
Han vill se ett riktat stöd till idrottslivet i socialt utsatta områden, till exempel i form av kurser i föreningskunskap till föräldrar. Kanske måste idrottsföreningarna även sänka sina trösklar för föräldraengagemang. Och det snabbt – annars kan fler föreningar tvingas ge upp i dessa områden, anser idrottsprofessorn Johan R Norberg.
– För många unga är idrott både en fysisk aktivitet och en positiv social gemenskap. När idrottsföreningar försvinner blir barnen de största förlorarna, säger han.