Rapporten Fokus 14 från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor visar att utrikesfödda ungdomar i mindre grad än andra är aktiva i föreningar – framför allt när det gäller tjejer. I Rosengård har projektet Tjejer i förening under fyra år jobbat med att få med sig tjejerna.
Hyrije Matarova tror att det främst är ekonomin som sätter stopp för ungdomar i Rosengård att ha en aktiv fritid.
– Att vara med i många typer av aktiviteter kostar pengar – ta sig till och från aktiviteten, utrustning och medlemskap. Vi har inte problem att locka folk till våra aktiviteter just eftersom de är gratis – vi träffar ungefär 400 tjejer varje år i uppsökande arbete, och runt 180 besöker oss. Så jag tror att just ekonomin spelar en stor roll, snarare än var man är född, säger hon.
Föreningar ställer upp gratis
Projektet finansieras genom bidrag från bland annat Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, och Malmö stad. Tanken är att föreningar bjuds in för att möta tjejerna.
– Många föreningar ställer upp gratis, för att de vill att barn och unga ska engagera sig. Vi försöker också introducera det som är lite mer ovanligt, till exempel skytte och parkour.
Benaz Mohammed är 20 år och började som deltagare i projektet, men nu är hon anställd aktivitetsledare några timmar i veckan. Hon brinner för projektet och berättar att hon ser hur tjejerna utvecklas.
– De får mer självförtroende när de möter oss äldre tjejer. De vill också utbilda sig och brinna för samhällsfrågor och de börjar ta mer plats. Jag minns hur många var blyga i början men när de kommer in i den här trygga atmosfären kan de lämna sin bubbla, säger hon.
”Vissa gillar att prova”
Att tjejer ska få en meningsfull fritid är målet med projektet – men att definiera vad en meningsfull fritid är måste ungdomarna själv få göra, menar projektledare Hyrije Matarova.
– Vissa gillar att prova massa olika aktiviteter och kommer till oss varje vecka – andra vill hålla sig till en grej, till exempel spela fotboll eller dansa. Hela verksamheten grundar sig på barnkonventionen, och det innebär att vi hela tiden måste fråga vad barnen själva vill göra.