Martin Ljung har känt Povel Ramel i 60 år:

-Jag kan ju bara säga att jag liksom kanske hela övriga Sverige är förstummad över meddelandet om Povel Ramels död och det gör att man inte har hunnit behandla det här överhuvudtaget. Men det är en epok som är över. Povel Ramels epok är slut.

Martin Ljung var stjärnan i en lång rad Povel Ramel-produktioner, både revyer och på film. Han menar att nyckeln till den stora framgången var att de fann varandra, inte bara artistiskt utan även på ett personligt plan.

-Vi kompletterade varann. Han var så otroligt bred musiker och kompositör och jag kan inte nämna hans like. Han har gett mig så många nummer.

Kanonsalut för Povel

En annan av Povel Ramels vänner sedan länge är Gunwer Bergkvist, mångårig skådespelerska i Ramels revyer och filmer:

-Det är så mycket att säga. Ändå kan jag liksom inte säga någonting. Jag sitter här på Strandvägen och hör saluten på nationaldagen, men för mig är det kanonsalut för Povel.

Gunwer Bergkvists skådespelarkarriär är intimt förknippat med Povel Ramel. Hon var med i den allra första Knäppupprevyn 1952.

-Jag arbetade på Odeonteatern som den hette då. Han kom in bakom scenen en kväll och sade: ”Har du lust att vara med i en revy jag ska ha i Göteborg?” Sedan har vi fortsatt att samarbeta och det har varit den lyckligaste tiden i mitt liv.

Blev glad av Povels Hawaiisvängning

Wenche Myhre arbetade tillsammans med Povel Ramel bland annat i showerna ”De sista entusiasterna” och ”PowShowerna”. Hennes tankar går till Povel Ramels familj, och själv minns hon honom som den störste entusiasten hon mött i hela sitt liv.

-Vi hade alltid kul på jobbet, han var så levande i sinnet, och det tog aldrig slut. Han var dessutom en av de klokaste människor jag kände, säger hon.

När Wenche Myhre var på dåligt humör brukade hon alltid ringa till Povel Ramel.

-Då gav han mig en rolig Hawaiisvängning, ett ljud, han kunde efterlikna en Hawaiigitarr, det var helt unikt. Jag kunde alltid ringa och be honom göra den, och då blev jag glad. Det har jag gjort många gånger.

En av de snällaste människorna

Bill Friman är ceremonimästare för Karamelodiktstipendiet, ordförande i Povel Ramels fanclub och personlig vän till Povel Ramel.

Han minns Povel Ramel som en av de snällaste människor han mött.

-Han trängde sig aldrig fram, utan höll sig i bakgrunden. Han var en väldigt blyg person.

Bill Friman besökte Povel Ramel på sjukhuset sista gången för en dryg vecka sedan.

-Vi pratade om Karamelodiktstipendiet, att vi kanske skulle genomföra Plan B, att hans barn Mikael och Lotta skulle ta hand om det. Det är klart att det gav en dov stämning innan priset skulle delas ut i måndags, men den var som bortblåst när Mikael och Lotta tog ton. Det var så Povel hade velat ha det, han ville inte prata så mycket om sig själv.