Det var i april 1999 som dåvarande finansministern Erik Åsbrink likt en blixt från en klar himmel avgick från sin post.
-Han fick tag i mig i bilen (...) klockan kan ha varit halv elva och bara talade om att ”nu tänker jag avgå”, berättar Göran Persson.
Trots Perssons protester mot beslutet stod Åsbrink fast vid sitt beslut.
-”Jo nu har jag fått nog, nu avgår jag”.
Den direkt utlösande händelsen bakom finansministerns beslut, enligt Erik Åsbrink själv, var att han via massmedierna blev informerad om att statsministern gjorde en helt annan bedömning av det samhällsekonomiska läget än den som hade utarbetats av Åsbrink och finansdepartementet.
-Jag anser inte att jag har fått det stöd och det förtroende från statsministern som är nödvändigt för mig för att fungera effektivt som finansminister, sade Erik Åsbrink vid presskonferensen efter hans avgång 1999.
För Göran Persson innebar avgången något som han själv beskriver som ”en fullständig katastrof”.
-Att behöva leda en regering som har en finansminister som lämnar under sådana här omständigheter är naturligtvis någonting som också stänker på mig i allra högsta grad och skadar mig och min förmåga och min eventuella tallang. Det är klart att jag kände då och första veckan, första dagarna, att ”herregud, detta är slutet”.