Frågsam far: Varför ska jag överhuvudtaget prata med mina barn om det? Sist jag kolla var det 8 av 100.000 i Sverige föra året som sökte för könsidentitetsproblem. Skapar jag inte bara problem av att ta upp det om inte behovet finns?
Psykolog: Hej! Mörkertalet för transpersoner är troligen betydligt större än så. Och det är ju troligt att dina barn kommer att träffa eller se en transperson i sitt liv och ju mer kunskap man får desto färre fördomar utvecklar man. Så även om just dina barn är cis-personer så kan det ändå fylla en funktion att prata om det.
Julia: Hej! Jag har en son på 4,5 år som sedan ca 1,5 år sagt att han vill vara flicka. På flera sätt är han en ”typisk” pojke, som leker med ”killeksaker”, gillar bilar osv, men på andra sätt dras han även till typiska ”flicksaker”, såsom att måla naglarna, hårspännen, klackskor osv. Jag och min man låter honom klä sig hur han vill, utan att kommentera, eller höja på ögonbrynen. Många gånger har han sagt att han vet om att han är pojke, men vill vara flicka. Ibland säger han att han är en flicka. Vi försöker då hålla oss neutrala till det och bara svara ungefär ”jaha, ok du kan vara en flicka om du vill”. Jag undrar nu hur vanligt det är att även så pass små barn har denna typ av känslor och tankar och om det vanligtvis brukar betyda att dessa barn är transsexuella, eller om det är någon sätt att utforska könsroller och könstillhörighet. Jag skulle även bli tacksam att få höra om ni har några råd till oss föräldrar, hur/om vi ska prata med vårt barn om detta och försöka gräva djupare i hans känslor, eller om vi tills vidare ska låta det vara.
Psykolog: Det är väldigt vanligt att barn i den åldern leker vad som kan betecknas som könsöverskridande lekar och vill klä sig i kläder som klassiskt sett har ansetts tillhöra ett annat kön än det barnet tilldelas. Ramen för hur man får klä sig eller leka är ju så oerhört snäv. Men det är mycket få av dem som senare visar sig vara transsexuella. Jag tycker att det låter som att ni gör rätt, följ ert barn och om ert barn säger hon (om hon är en hon) är flicka så gör ni rätt som lyssnar och säger det.
Jenny: Om man vill veta mer om könsdysfori, vart ska man vända sig?
Psykolog: Du kan vända dig till Ungdomsmottagningen om du är ungdom eller till RFSU för att få mer information. Det finns också otroligt mycket information att hämta på nätet.
Adam: Hej! Transpersoner har inte alltid funnits, vad är din källa på de? En kille är en kille, en tjej är en tjej. Utan indoktrinering börjar inte personer få denna känsla.
Psykolog: Transpersoner har alltid funnits. Det är fakta. Däremot har transpersoners historia och levnadsöden ofta negligerats och det är därför svårare att hitta levnadsbeskrivningar om transpersoner. Men googla lite så kan du läsa massor om olika transpersoner rent historiskt och i olika kulturer. Lycka till!
Farsa: Hej! Först och främst vill jag bara säga att jag tycker det var väldigt bra sagt av kvinnan i inslaget i Aktuellt, när hon sade ”det finns inget ’rätt’ sätt att vara transsexuell på”, utan var och en är det på sitt eget vis. Likväl har jag en fråga, och det är: hur vanligt är det att man också är homosexuell om man är transsexuell? Kan man vara transsexuell utan att fördenskull vara dragen till det egna könet, det vill säga man-man eller kvinna-kvinna?
Psykolog: Hej! Precis, så är det verkligen! Att vara transsexuell har ingenting med sexuell läggning utan med könsidentitet att göra, det vill säga vilket kön man känner sig som. Så som transperson kan man vara hetero-, homo-, bi-, asexuell eller ha någon annan sexuell läggning.
Maggish: Hej! Min drygt 20-åriga son berättade för snart tre år sedan att han ända sedan han var i 10-årsåldern känt sig som en tjej. Han har sedan gymnasieåren brottats med återkommande depressioner och ångest. Som liten var han en helt vanlig kille med traditionellt ”pojkiga” intressen. Är det vanligt att föräldrar inte märker något alls? Jag hade verkligen aldrig haft en misstanke innan han berättade. Nu har han äntligen fått börja med sin utredning.
Psykolog: Hej! Eftersom det fortfarande är ett sådant stigma att komma ut som transperson så är det många som håller det för sig själva och försöker att leva som cis-personer. Men sedan så går det bara inte. Det är inte helt ovanligt att föräldrarna inte har märkt någonting. Och det är ganska vanligt att det just i puberteten vaknar en insikt om att man inte känner sig hemma i det kön man tilldelats vid födseln. Vad bra att han har fått börja med sin utredning och vad fint att du skriver äntligen för då förstår jag att du också förstår vad han behöver.
T: Om en tjej på sju år alltid sedan två års ålder aldrig klätt sig i ”tjejkläder”, aldrig lekt ”tjejlekar” alltid ”hatat” rosa och bara klär sig i ”killkläder” och bara spelar fotboll bland annat. Använder inte baddräkt eller bikini utan bara badshorts. Är detta ett tecken?
Psykolog: Hej! Det kan ju vara det, men det behöver inte vara det. Om du står nära henne så skulle du ju kunna ställa en respektfull fråga kring hur hon tänker kring detta. Är det så att hon inte känner sig som tjej? Är det så att hon hellre vill identifiera sig med något annat kön? Eller är det helt enkelt bara så att hon gillar ”killkläder” och hatar rosa?
Kristina: Var det en fjortonåring som fick hormonsprutor? Borde det inte vara åldersbegränsning till åtminstone hen är myndig innan man förändrar sin kropp. Det får ju inte bli någon ”innegrej” att byta kön. Dels är man inte mogen som tonåring och vi har en sjukvård som redan går på knäna för att hjälpa mycket sjuka människor
Psykolog: Det är inte tillåtet med det som kallas för irreversibel könsbekräftande behandling (t ex att operera könsorgan) när man är 14. Däremot är det, om man genomgått utredningen och fått diagnosen könsdysfori, okej att få t ex stopphormoner. Jag tror knappast att det kommer att bli någon innegrej att byta kön, det handlar fortfarande om en liten grupp människor, men deras lidande är ofta mycket stort. Att genomgå en utredning är så pass jobbigt och stigmat med att vara transperson är så pass stort att jag har mycket svårt att tro att någon gör det för att det är en trend. Problemet är inte könsidentiteten i sig, utan andra människors fördomar och okunskap. Många unga transpersoner är deprimerade, har ångest, självskadebeteende eller självmordstankar. Jag tänker att det är oerhört viktigt att hjälpa dem på samma vis som det givetvis är oerhört viktigt att hjälpa de mycket sjuka människor som du talar om.
Kalle: Vad är grunden att folk lider av problem med sin könsidentitet, kan man säga till barn att transpersoner lider av en sjukdom? För det är svårt att förklara det på en biologisk nivå och om man benämner det som en känsla låter det precis som om något man kan välja. För barn vill ha en naturlig förklaring på varför det är som det är.
Psykolog: Det är ju en diagnos nu och tyvärr ligger den väl fortfarande under psykiatriska diagnoser i diagnosmanualen men det är ju ingen sjukdom. Diagnosen är till för att den ska kunna motivera någon typ av behandling. Skälet till att transpersoner mår dåligt är ju oftast andra människors okunskap eller den diskriminering de utsatts för. Många som inte känner att de är nöjda med den kropp de fötts i mår också dåligt av det. Om du själv känner dig hemma i din egen könsidentitet skulle du kunna ta det som exempel. Nu ponerar jag för exemplets skull att du är man och heter Kalle. Då kan du säga att på samma sätt som du skulle tycka att det var jobbigt/svårt/ledsamt/irriterande om någon hela tiden sa Kristin till dig och kallade dig för hon och utgick från att du var kvinna så tycker en transperson att det är jobbigt att bli felkönad och bli benämd med fel namn till exempel.
Kalle: Hej, finns det någon statistik över om människor som bytt kön ändrar sig senare i livet?
Psykolog: Det är faktiskt väldigt få som ändrar sig. Från 1960-2010 så var det strax under 700 personer som ansökte om att byta juridiskt kön. Endast 15 personer av dessa har sedan velat byta tillbaka till det kön som de tillskrevs vid födseln. Och 11 av dessa hade genomgått transition innan 1990, då processen ser annorlunda ut. Men det finns något slags medialt fokus på folk som har ångrat sig, även om de är väldigt få. Därför kan man tro att det är vanligt, men det är det alltså inte.
Dan: Finns det någon åldersgräns för när man kan prata om könsidentitet med barn?
Psykolog: Nej det tycker jag inte. Barnet måste ju förstås förstå vad du säger dock. Naturligt är väl att börja prata om det när barnet själv börjar fundera över könstillhörighet, sin egen och andras. Likaväl som man pratar om pojkar och flickor kan man prata om att de finns de som känner sig som både och, inget av det, eller som det varierar för.