I maj skickade biståndsministern och migrationsministern ett gemensamt brev till regeringen i Somalia. I brevet, som SVT tagit del av, står bland annat att samarbetet kring återvändande måste stärkas och att Sverige, som länge varit en av de största givarna till Somalia, nu ser över biståndet.

– Syftet var att understryka att en ny regering vill växla upp arbetet med återvändandefrågorna och att göra dem uppmärksamma på den här förändringen i svensk biståndspolitik, säger biståndsminister Johan Forssell (M).

I Tidöavtalet står att regeringen ska “villkora delar av bistånd med att mottagarlandet tar ansvar för sina egna medborgare och återtar dem när så behövs”, vilket enligt Johan Forssell betyder att delar av biståndet kan dras in om länderna inte är samarbetsvilliga.

Bland de som tar emot svenskt bistånd i Somalia har detta väckt kritik och oro.

– De borde inte använda biståndet som ett verktyg för att lösa flyktingpolitiken, säger Philemon Jazi, regional chef för Diakonia i Afrika.

Bara liten del av biståndet hotat

Men enligt Forssell gäller hotet bara utvecklingsbistånd till stater och statsnära aktörer – vilket utgör en väldigt liten del av det svenska biståndet. Exakt summa beror på hur regeringen väljer att definiera ”statsnära stöd”. Enligt Sida går inget svenskt bistånd direkt till Somalias regering.

Blir det inte bara ett tomt hot då?

– Hur kan man veta det innan vi ens har provat? Det enda vi vet är att vi är ett av de länder i Europa som har störst problem med det här, kan vi då verkligen fortsätta att ha utvecklingsbistånd utan att förvänta oss att de här länderna vill samarbeta?

Saknas stöd i forskningen

På Expertgruppen för biståndsanalys följer man regeringens biståndspolitik. Enligt kanslichefen tyder inget på att villkorat bistånd leder till större återvandring.

– Den forskning som finns visar att man oftast sluter överenskommelser och att det finns någon typ av acceptans för villkoren, men de leder inte till något ökat återflöde, säger Jan Pettersson.