Säkerhetsexperten Joakim von Braun säger att Rysslands storsatning på militären gäller alla områden, men inte minst de marina spetsförbanden:
– Man satsar ju på i princip varenda sektor i det ryska försvaret från armékängor upp till interkontinentala kärnvapenmissiler. När det gäller undervattensverksamhet har de satsat ganska mycket både på nya typer av miniubåtar och andra typer av dykfarkoster, nya dykardräkter med skottsäkra västar och nya vapen, säger Joakim von Braun.
Han pekar på att de ryska marina specialstyrkorna Spetsnaz har ett övningsområde i Kaliningradfickan och att denna bas utvidgats kraftigt på senare tid. Det går att se på satellitbilder över området. När det gäller de nya typerna av farkoster, säger von Braun att Rysslands moderna miniubåtar är mycket avancerade:
Kan färdas i upp emot 40 knop
– De nya fartygen är smidigare och snabbare och den nya ubåten Triton NN som troligen blev färdigutvecklad redan 2008 kan dels smyga under vattnet, men på ytan köras som en motortorpedbåt i 30-40 knop.
– Vad skulle målsättningen vara för ryska förband att operera så långt in på svenskt vatten. Det är ju ändå en betydande risk man tar?
– Troligen rör det sig om avancerad underrättelseverksamhet där man vill följa upp information som man får från annat håll som satellitspaning, signalspaning eller agentrapporter som man får från sina agenter inne i Sverige, säger Joakim von Braun.
– Men varför väljer man att ta sig in i Sverige så här? Skärgården är ju öppen för alla och man kan ju lätt ta sig nästan överallt med skärgårdsbåtar eller med egen båt?
– Det ena utesluter inte det andra. I frågan pekar du ut flera metoder som man kanske också använder. På 1980-talet fanns det ju rapporter om segelbåtar från Baltikum och Polen som användes för olika slags spionage. Men om man vill komma åt något objekt under vatten, så får man använda sig av dykare på plats och transportmedlet då är bland annat miniubåtar och ubåtar, säger Joakim von Braun.
Nödsignal utan risk att röja bärgningsstyrka
En annan fråga är varför man väljer att skicka ett nödanrop så långt in på svenskt vatten. Kan man verkligen hoppas på att räddas? Jo, det finns en sådan chans säger Joakim von Braun:
– Nödsignalen kan bero på att man har ett allvarligt elektriskt eller mekaniskt haveri av något slag, eller så kanske man haft dykare ute och fått problem att stänga dykslussarna och då kan man inte ge sig iväg. Då hoppas man på någon slags hjälp för att kunna ta sig hem. Det kan handla om andra miniubåtar. Och så väljer man det kloka att inte kommunicera direkt med en eventuell räddniningsstyrka så man röjer deras position, utan istället med hemmabasen så får basen nå andra ubåtar eller ytfartyg som ska hjälpa till. Man kan också tänka sig att man skickar ut agenter inifrån Sverige för att möta besättning eller dykare.
– Hur stor är chansen att den svenska marinen finner en undervattensfarkost i sjönöd?
– Om de verkligen befinner sig i ett nödläge och skickar ut signaler, så finns det en relativt stor chans att finna dem. Men det kan ju också vara så att man lyckas laga farkosten och kan ta sig hem sakta men säkert, konstarerar Joakim von Braun.