Marianne Öst menar att nu samarbetar man mycket mer med skyddpersonen och dennes medarbetare, och även omfattningen av skyddet.

– Vi jobbar mycket mer med olika metoder. Då var det så att vi var med helt och hållet, eller inte alls. Det har visat sig att vi måste vara mer flexibla, använda oss av olika metoder.

Hur bygger man upp ett skydd för något man inte kan förutse, som med Anna Lindhs mördare?  

– Det är med otroligt många antaganden. Vi arbetar med olika slags hotbilder, till exempel efter Anna Lindh, med onormalt fixerade, som vi kallar det för. Vi följer upp människor som har ett avvikande beteende, som verkligen vill åt någon särskild person.

Då får det väl inte vara en person som sitter ensam i en lägenhet och aldrig ger sig tillkänna?

– Det är ju det som är så svårt, och det är ju därför vi behöver fler ögon och öron som ser sådana här saker, fångar upp någonting som vi borde få kännedom om.

Kan man välja bort sitt skydd, som Olof Palme gjorde?

– Ja, i teorin, men i praktiken har det aldrig skett. Man är medveten om riskerna och vill inte utsätta sig för det, säger Marianne Öst.