Det var dystra tongångar från Elisabeth Svantesson (M) när hon presenterade regeringens och SD:s första vårbudget i morse. Stigande arbetslöshet, negativ tillväxt, sämre offentliga finanser och hög inflation, som i bästa fall sjunker tillbaka först nästa år.
Osäkerheten kring den ekonomiska utvecklingen är stor men regeringen konstaterar att Sverige nu är inne i en lågkonjunktur som inte kommer att ge med sig förrän 2026. Sammantaget är det ett mycket svårt ekonomiskt läge för vilken finansminister som helst men kanske särskilt för någon som gick till val på plånbokfsfrågorna och på att det blivit för dyrt att vara svensk.
Inte helt enkelt budskap efter pandemin
Förväntningarna på den här vårbudgeten borde ändå ha varit lågt ställda. Budskapet från såväl statsministern som finansministern har i månader varit att det gäller att härda ut och bita ihop. Att bekämpa inflationen är regeringens centrala prioritering och då blir en ansvarstagande finanspolitik synonymt med så få åtgärder som möjligt. “Vi kan inte kompensera för allt” är regeringens mantra kombinerat med hänvisningar till åtgärderna i höstbudgeten. Det är ett inte ett helt enkelt budskap efter en pandemi som skapat förväntningar om att regeringen ska gå in och stötta upp för det mesta i en kris.
SKR har larmat om stora underskott och har krävt besked om ökade statsbidrag för nästa år redan nu. Men så blev det inte. Regeringens budskap är att de återkommer i höst.
Inte heller näringslivets önskan om större tydlighet när det gäller jobb och företagande uppfylls i vårpropositionen. Visserligen skriver regeringen om behovet av strukturreformer för ökad tillväxt men det mesta är hänvisningar till redan påbörjade reformer.
Budskapet går igen även när det gäller inkomstskattesänkningar och skärpta bidrag som ju är de bärande byggstenarna i borgerlighetens omhuldade “arbetslinje”. När den kan återupprättas är oklart. Först när inflationen faller tillbaka ser regeringen en möjlighet att förverkliga vallöftet om 30 miljarder i ett förstärkt jobbskatteavdrag.
Angreppen känns igen
Överhuvudtaget är det ganska otydligt vad regeringen planerar för nästa år. Och det är en skillnad mot alliansregeringen som när den tillträdde hade ett färdigförhandlat program för den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken. Det har inte Tidöpartierna. Kittet i deras regeringssamarbete handlar om invandring, brottslighet och energi. Inte om ekonomisk politik. Det talar för hårda förhandlingar inför höstbudgeten, förutsatt förstås att inflationen medger en mer expansiv ekonomisk politik
Det största regeringspartiet hoppas förstås på att väljarna i sinom tid ska belöna dem för att ha lotsat Sverige genom en svår ekonomisk tid. Det var vad som skedde under finanskrisen men så här långt syns inga sådana effekter, snarare tvärtom.
Oppositionen vädrar morgonluft och kritiserar regeringen för att göra för lite. Angreppen känns igen från i höstas och kretsar kring att regeringen inte lägger tillräckligt på välfärden. Lyckas oppositionen sätta bilden av en regering som sitter på händerna och saknar en krisplan kan regeringens motiga start förlängas.
Ändå verkar regeringen och SD inte särskilt stressade av kritiken. En förklaring är att det är långt till valet. Att de har en majoritet bakom sin ekonomiska politik är också en fördel som gör att de kan förverkliga sina vallöften steg för steg, budget för budget.