Rosie Björkmans morfars mor och farmor ägnade sig åt tarot och häxkonster. I dag är Rosie en av Sveriges mest kända häxor – ”Jolanda den tredje”.
– Nuförtiden pratar vi om häxornas återkomst när det är egentligen handlar om kvinnors kraft. Det är nästan som en andlig feminism, säger hon när SVT Nyheter träffar henne i hennes torn i Solna.
– Att häxorna är onda och äter små barn till frukost trodde man förr i tiden, säger hon.
”Väldigt älskade i Norden”
Varför lever det här med häxor, kvastar, hattar och katter kvar i folkminnet? Rosie tror att häxorna – trots att de brändes på bål under 1600-talet – varit väldigt älskade bland människorna i Norden.
– Och i dag lever vi i en upplyst tid och vi tror inte att häxorna är onda och elaka. I dag kan vi förstå att det handlar om kraft, om kunskap och naturens cirklar, om örter, om olika former av hyllning och att vi kan prata med de döda, alltså med andar.
”Naturen var kyrkan”
Inför påsken träffas häxorna enligt traditionen på Blåkulla. De samlas för en fest; för att dansa och samla kraft efter den långa vintern så de klarar av att gå in i sommarhalvåret med full kraft och energi.
– Blåkulla var den plats, på närmaste kulle eller berg, där människor samlades innan kyrkorna byggdes. Där utförde man sina heliga ceremonier och då var naturen kyrkan och Gudar och Gudinnor fanns i skog och mark, säger Rosie.