Sverigedemokraterna har genom åren anklagats för mycket men knappast för blygsamma ambitioner. Redan på valnatten 2010 när partiet skrällde in i riksdagen på 5,7 procent hade chefsideologen Mattias Karlsson (SD) målet klart för sig: Sverigedemokraterna skulle bli största parti 2018. Då var det få som såg någon realism i målsättningen men nu är SD näst störst. Ambitionen är fortsatt att utmana Socialdemokraterna om förstaplatsen och Tidöavtalet ska ses som ett steg på vägen.
Genom det unikt omfattande och detaljerade samarbetet med regeringen är förhoppningen att partiet ska uppfattas som regeringsdugligt i bredare väljargrupper. Att det ska bidra till att normalisera partiet bland de väljare som håller med SD i deras viktigaste frågor men som ändå drar sig för att rösta på partiet.
Samarbetet ses också som ett sätt att bryta ner de sista argumenten mot att släppa in SD i regeringen. Jimmie Åkesson (SD) har sin tidsplan klar. Senast 2026 ska partiet ta plats i en majoritetsregering.
Därmed kan regeringssamarbetet beskrivas som ett medel för SD-ledningen, inte ett mål.
Innebär en risk för SD
Men den nya positionen och strävan efter regeringsduglighet innebär också en risk för SD. Partiet har länge varit svaret för de väljare som inte litar på samhällets institutioner eller på de traditionella partierna. De som upplever att en viss politisk agenda styr såväl myndigheter som medier. Bland de väljarna har SD länge haft rollen som etablissemangets utmanare.
Men hur ska den positionen bibehållas när partiet blivit en del av regeringsmakten?
Ett svar är att flytta fram positionerna i en fråga där man uppfattar ett oexploaterat missnöje med den förda politiken. SD har fastnat för klimatpolitiken där de ser potential för en ny “folket mot eliten”-fråga. Alltså en fråga där SD vill utmana rådande konsensus på samma sätt som de gjorde i migrationspolitiken. Då ingår att varna för “klimatalarmism” och gå emot den gängse uppfattningen om att vi befinner oss i en klimatkris.
En uttalad målgrupp är landsbygdsväljarna som enligt SD är de som fått betala priset för ambitionen att Sverige ska vara ett klimatpolitiskt föredöme för resten av världen.
Tonläget kan höjas
Just nu manifesteras konflikten i striden med regeringen om reduktionsplikten som SD kräver ska ner till noll så snart som möjligt. Även om SD inte vinner den striden så har de visat sina väljare att de gör allt de kan för att uppfylla sitt vallöfte om rejält sänkta priser vid pump.
För viktigare än allt annat är trots allt att leverera på de förändringar partiet har lovat sina väljare. I den ambitionen skiljer sig inte SD från andra partier. Men till skillnad från M, KD och L så har SD möjlighet att peka på regeringen om förändringen drar ut på tiden. Därför borde ingen bli förvånad om tonläget höjs nu när Tidösamarbetet har blivit vardag. Det handlar inte minst om att övertyga de egna om att det är SD driver på regeringen. Om inte annat så kan det stilla otåligheten i ett parti som fram tills nu varit i ständig opposition men som inte har övergett det långsiktiga målet om att en dag bli största parti.