Han säger att han efter omständigheterna mår oförskämt bra.
Pål Hollender och hans guide var på väg att filma utanför Kabul när de blev stoppade.
-Stoppad bli man ju väldigt ofta i Afghanistan. Folk vill ha pengar eller bråka med en. Innan dess hade vi fått stryk av poliser som slog oss med sina gevärskolvar.
-Men den här gången var vi längre utanför Kabul och personen som stoppade oss började slå min chaufför i ansiktet och var på väg att slita ut honom ur bilen.
Påls chaufför trampar då på gasen och bilen rullar fram på en smal väg med ett stup på ena sidan och en mur på andra.
Lite längre fram skickade någon en stor sten genom framrutan och än längre fram stod en man med en AK-47:a och sköt på bilen.
-Det var väldigt odramatiskt. En banal sorts ondska, säger Pål Hollender.
Konstnären träffades i axeln.
-Det var som hela kroppen hade blivit träffad.
Paul Hollender var i Afghanistan för att göra en uppföljning på en tidigare dokumentär om landet. På frågan om det nu gagnar marknadsföringen för den nya filmen att han nu blev skjuten, svarar han:
-Det är nog lite väl tidigt för det. Risken är väl snarare att det blir lite uttjatat.
Han menar istället att man bör se incidenten som en indikation på läget i landet. När han, inför sin första dokumentärfilm, var där direkt efter invasionen säger han att han var till 90 procent välkommen och 10 procent ovälkommen. I dag menar han att det är tvärtom. Människorna är väldigt trötta på utvecklingen i landet.
-Jag tycker egentligen inte ens att det var så konstigt att jag blev beskjuten.
-Sättet jag gör den här dokumentären på bygger på att jag inte kan åka runt i en pansarbil med beväpnade vakter. Jag har medvetet valt att bo på enkla hotell och röra mig oskyddat bland människor.
Johan Wicklén