Under rubriken ”Mitt TV-program” har den unge Reinfeldt döpt om program som ”Rapport med väder” till ”Karrot med fjäder”, och ”Aktuellt med väder” till ”Kakalorum för fäder”.

Barnprogramet ”Fem myror är fler än fyra elefanter” heter i Reinfeldts version ”En elefant är mer än en halv”.

Medlem på livstid

Har man väl gått med i Fantomenklubben är man medlem på livstid, enligt förlaget som ger ut tidningen. Men Fredrik Reinfeldt är långt ifrån den enda kända svensk som är medlem i klubben.

I år fyller Fantomen-tidningen 60 år i Sverige. Det ska den ideella föreningen Skandinaviska Fantomenföreningen SCLFMBEC (vilket är en förkortning för Scandinavian Chapter of Lee Falk Memorial Bengali Explorers Club, i dagligt tal SC) fira med att ge ut en bok om seriehjälten.

-Vi har kontaktat omkring 75 kända svenskar som är med i Fantomenklubben, och bett dem skriva om sitt förhållande till tidningen och till Fantomen, säger Torbjörn Onegård, en av föreningens grundare.

”Togs med på en resa”

Fredrik Reinfeldt fick en förfrågan om att medverka via post. Här är hans svar:

”Det är något visst med Fantomen. En rättrådig man som dricker mjölk och är hård mot de hårda. I ständig kamp mot brottslingar, pirater och andra mörka krafter. Att följa Fantomens äventyr som barn minns jag var att tas med på en resa till exotiska platser och främmande länder.

Första gången jag läste Fantomen tror jag var hemma hos en kompis. Det måste ha varit på våren 1976. Jag var då 10 år gammal. Vid den här tiden var också Buster lite av en favorittidning, den fångade mitt sportintresse och Fantomen stod för det äventyrliga.

Eftersom jag har ett utpräglat samlarsinne började jag snart att samla på tidningen, både gamla och nya exemplar. Min prenumeration varade i ungefär fyra år. Dessvärre har jag inte längre kvar min samling. Den har under årens lopp minskat vid varje flyttillfälle och inte minst konsumerats av mina barn.

När jag gick med i Fantomenklubben beskrevs det som ett livstids medlemskap, men i dag läser jag inte tidningen. Istället är det nu min yngste son som följer den vandrande vålnadens fortsatta äventyr. Det händer så klart att jag ibland bläddrar lite i sonens tidningar.”

Louise Josborg