I likhet med många andra svenska högtider är valborgsmässofirandet en salig blandning av tyska och svenska traditioner, av hedniska och kyrkliga seder.

Helgonet Valborg var ursprungligen an anglosaxisk furstedotter som på 700-talet grundade ett kloster i Tyskland. Den 1 maj 779 blev hon helgonförklarad, och sedan kom hennes namn runt om i Europa att förknippas med våren och markens fruktsamhet. Vikingarna, som vid denna tid spred sig ut över kontinenten, firade redan vårens ankomst vid denna tid och efter hand smälte dyrkandet av Valborg och vikingarnas vårfirande samman. Med kopplingen till helgonet Valborg blev festandet med vänner och bekanta accepterat av katolska kyrkan.

Dans och oväsen

Seden med att tända eldar på valborgsmässoafton är inte så gammal. Traditionen kom från Tyskland där man trodde att häxorna höll sabbat på valborgsmässoafton – eldarna var till för att hålla dem på avstånd. Därifrån spreds traditionen till Sverige, men det tog tid för den att slå rot. I mitten av 1700-talet fanns den bara i Uppland och angränsande län. Där tändes eldarna för att jaga bort rovdjur och övernaturliga varelser innan djuren den 1 maj släpptes ut på bete. Omkring eldarna dansade man och förde oväsen – sköt, slog på trummor, skramlade med grytlock och skrek.

Först på 1800-talet spreds seden med majbrasor över landet. Vårsångerna som ”Vårvindar friska” och ”Sköna maj, välkommen” är från ungefär samma tid och fick sin spridning genom studenternas vårfirande. Än i dag är det studenterna i universitetsstäderna Uppsala och Lund som står för det mest intensiva valborgsfirandet, med sillfrukost och nubbe, körsång och mösspåtagning.

Valborrar skrämmer häxor

Vissa lokala varianter på valborgsfirandet lever kvar. I Dala-Floda har man fortfarande en tradition med valborrar. Valborrar är utklädda personer som ska vara ”fulare än trollen” och föra oväsen vid majbrasan. Deras uppgift är att skrämma bort alla häxor och troll inför sommaren.

Andra lokala traditioner har mer eller mindre dött ut. I de sydsvenska landskap som förut tillhörde Danmark var det förut sed att ”bära maj i by”. Det innebar att ungdomar drog från gård till gård och pyntade husen med gröna kvistar. De sjöng och dansade för att som tack för underhållningen få gåvor till sin fest. Och på 1300-talet var valborgsmässan och första maj festdagar i köpmännens och hantverkarnas gillen.

Bål på midsommar

Att uppmärksamma helgdagar med stora bål är en vanlig tradition som växlar mellan olika länder och bygder. I Europa, angränsande delar av Asien och på vissa håll i Nordafrika är det vanligt med midsommareldar. Till dessa länder hör våra grannar Danmark och Norge. I de svenska landskap som tidigare varit danska eller norska förekommer fortfarande brasor på midsommarafton.

Påskeldar är alltjämt vanliga i Västsverige, en tradition som antagligen införts av nederländare bosatta i Göteborg. Pingsteldar omtalas från Jämtland och Norrbotten, och förekommer också i Norge och Finland. I Västergötland tände man förut eldar på Ture- och Tykodagarna (28-29 april). I Värmland, norra Västergötland, västra Västmanland och i Närke eldade man vid Peregrinus, den 16 maj.

Sara Stylbäck, SVT text & webb

Källor: Nationalencyklopedin, Nordiska museet m.fl.