Anita Alsbäck har supit nästan halva sitt liv.

– Jag började dricka när jag var 13 och blev tvärförälskad i alkoholen. Idag förstår jag att jag jag drack på ett alkoholistiskt sätt redan då, säger hon.

Hon fick fyra barn, höll sig nykter under stora delar av den tiden, men någonstans på vägen kom alkoholen tillbaka och tog över. Ändå höll hon uppe den sociala fasaden.

Första gången Anita blev tagen för rattfylla var hennes förklaring att hon skulle åka och köpa cigaretter. Hon fick skyddstillsyn med övervakning, och fortsatte supa.

– Självklart. Då var det ju jättesynd om mig, snuten hade ju tagit mig, säger Anita och skakar på huvudet.

”Så missbrukare tänker”

Hon förklarar:

– Det är så vi tänker, vi missbrukare. Det var i alla fall så jag tänkte när jag var inne i det.

– Någonstans förstod jag ju att det här är inte okej. Jag hade någon grundmoral nånstans mitt i allt det där svarta.

Ändå fortsatte det.

– I ett visst stadie i min berusning tyckte jag liksom att det var okej. Spärrarna släppte och jag brydde mig inte.

Myndigheter satte inte stopp

Socialen och kriminalvården blev inblandade i hennes liv.

– Alla visste om att något var fel, men ingen satte ned foten. Jag fick hålla på.  

Andra gången polisen tog Anita full bakom ratten hade hade hon kört på en trafikdelare i Marnäs i Ludvika. Polisen skjutsade hem henne, och hon fortsatte dricka.

– Det var aldrig någon som sa att jag kanske behövde hjälp, och min drogade hjärna förstod inte det.

Tredje gången hade hon 2,7 promille alkohol i blodet.

– Efter min tredje rattfylla fick jag fängelse en månad och det var det bästa som hänt mig. Jag tycker att jag skulle ha fått fängelse första gången, men jag hade fyra barn och det var en förmildrande omständighet, säger Anita och skakar på huvudet igen.

Hon tycker att det borde vara precis tvärtom. Hon tror på hårdare tag för rattfylleri.

– Jag tycker man ska tvångsvårdas, säger hon.