Coronakrisen har förändrat Erikas vardagliga arbete. Fysiska möten på avdelningarna har minskat på grund av risken för smittspridning. När sjukhuskyrkans personal träffar patienter med covid-19 måste de ha på sig skyddsutrustning – vilket gör det svårt att komma nära och trösta.

– Det som har varit ett problem är att man inte får röra vid varandra. Man sitter där med någon som är jätteledsen eller rädd och så kan man inte ta dens hand.

Och fortsätter förklara:

– Först och främst lyssnar vi. Det finns en läkning i att berätta hur man har det, och att någon lyssnar utan att döma eller bortförklara. Oftast behöver man inte göra så mycket utan det räcker med att bara lyssna, berättar Erika Ersholt.

Ibland behövs inga ord

I ett samtal med en patient, anhörig eller personal behöver man inte alltid prata med varandra. I bland sitter man tyst för att visa att ”du är inte ensam”. Erika har ibland blivit kallad till människor utan att ha sagt något till varandra på en timme.

– Och när jag går säger de: ”Tack för att du kom”.

”Som sjuk och isolerad måste man känna sig helt osynlig och övergiven” – hör Erika berätta i klippet ovan om hur det är att samtala med människor innanför sjukhusets väggar.