SVT Gävleborg har under flera månader granskat och kartlagt barnen som är inblandade i de mordfall som inträffade i höstas i Gästrikland. Vi har pratat med hundratals personer. Anhöriga, unga kriminella, skolpersonal, tränare, personal på fritidsgårdar, polis, fältare och personer som bor i de aktuella områdena.

Många berättar mycket – men nästan ingen gör det i en bandad intervju i SVT.

Rädslan att uttala sig är påtaglig. Och tystnaden som uppstår kring det här eskalerande samhällsproblemet är ytterst allvarlig.

Utbredd tystnadskultur

Tystnadskulturen är utbredd bland de unga och de som har en koppling till de kriminella gängen. Det vittnar fältaren Jonas Bentzer om.

Och även om det är problematiskt att personerna som är nära det som sker inte pratar – så är det lätt att förstå deras grunder kring att hålla tyst.

Men vi har i vår granskning också stött på en tystnadskultur hos de vuxna. Nästan ingen av de vi pratat med under granskningen vill säga något utan total anonymitet.

Socialtjänstens hantering ett demokratiproblem

Vi har också lagt månader på att få svar på frågor från socialtjänsten. Efter flera veckors förfrågningar fick vi en intervju med en enhetschef som inte kunde svara på våra frågor och gav oss felaktiga uppgifter. Svaren var så ogrundade att de inte gick att använda.

När vi ville ha en ny intervju möttes vi av veckor av tystnad och blev omkringskickade, tills intervjun landade i chefens chefs knä.

Att en ansvarig myndighet gör sig otillgänglig för en redaktion som bedriver seriös granskning är ett demokratiproblem.

Myndigheters ansvar att svara

Vi har våra olika roller och medias är att belysa och granska viktiga samhällsfrågor. Då behöver någon svara. Det är myndigheternas ansvar.

När vi har hundratals barn som riskerar att förstöra sina och andras liv genom kriminalitet och våldshandlingar är inte tystnad en del av lösningen – det är en del av problemet.