Foto: TT/Privat/Teodor Geiant

Phantom-stjärnan som vill stå på egna ben

Uppdaterad
Publicerad

Hon sökte för en stor roll i Les Miserables i London – men fick den ikoniska rollen som Christine i Phantom of the Opera. Nu är Emmi Christensson ett av de tyngsta musikalnamnen i Sverige. Möt henne i en lång intervju om musikallivet, om att vara med i en Disneyklassiker och hur hon tappade kjolen inför fullsatt publik.

London, mars 2012

Emmi Christensson rusade in till biljettkassan på Queens theatre. Högst medveten om att hennes påhitt inte hade uppskattats hemma i Sverige. Man kan inte bara dyka upp oanmäld på en audition. Och mycket riktigt. Personalen tänkte inte släppa in henne. ”Äh, jag har ingenting att förlora”, tänkte hon och tog sig till sceningången.

Där räckte någon Emmi ett telefonnummer med uppmaningen att testa att ringa. Hon slog numret och väntade. En röst svarade och Emmi framförde sitt ärende. Rösten svarade: ”Tyvärr, vi är klara med audition för Les Misérables”. Personen på andra sidan luren visade sig tillhöra en representant för musikalgiganten Cameron Mackintosh. Emmi Christensson hann knappt avsluta samtalet innan hon blev avbruten: ”Vänta lite! Om du vill så kan du få söka för rollen som Christine i Phantom of the Opera?”.

Vessigebro, mitten av 80-talet

Emmi är uppvuxen med musik. Hemma i Vessigebro utanför Falkenberg fick hon tidigt känslan av att det var möjligt att bli sångerska och att hålla på med musik som ett yrke. Storasyster Malin, som är operasångerska, blev tidigt en förebild. Även pappa Roland såg till att göra musiken till en stor del av uppväxten.

– Pappa har spelat väldigt mycket. Han nästan tvingade mig att spela, säger hon och skrattar. Jag är förstås glad för det nu.

Emmi Christensson ringer från sin lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Hon och sambon Teodor har precis kommit hem från en spelning i Västervik. Sommarens schema handlar nämligen inte så mycket att kliva in i musikalroller, utan om att kliva upp på scenen som sig själv. Som artisten Emmi Christensson. För några veckor sedan medverkade hon i SVT-programmet Allsång på Skansen.

”Vill verkligen hålla på med det här”

Även om musiken var en stor del av barndomen så var det först i högstadiet som Emmi verkligen bestämde sig att satsa på den banan. Därefter blev det estetisk linje på Sturegymnasiet i Halmstad där hon fick nosa på mer dans och skådespel.

– Jag kände verkligen att, åh, jag vill så otroligt mycket hålla på med det här.

Efter flera års eftergymnasial utbildning som bland annat ledde till en roll i Sound of Music på Göta Lejon fick Emmi möjlighet att vara med Les Miserables på Malmö opera. Vid det här laget hade tjejen från Vessigebro gjort sig ett namn i musikalvärlden.

– Det är en ganska liten värld när man väl kommit in i den och man känner varandra ganska väl.

Samtidigt karriären tog fart drabbades familjen den här perioden av sorg när Emmis mamma gick bort.

– Hon följde mig på musikalscenen fram till hon gick bort. Hon fick aldrig se mig i Les Misérables i Malmö men hon visste om att jag fått en stor roll på Malmö opera. Det kändes bra att hon fick vara med om det.

Trodde Peter Jöback var telefonförsäljare

En morgon i Malmö ringde telefonen. Emmi trodde att det var en telefonförsäljare och lät bli att svara. När hon lyssnade på röstmeddelandet trodde hon att någon skojade med henne:

”Ja, hej det är Peter. Peter Jöback alltså”.

Musikalstjärnan hade blivit tipsad om Emmi och hade kontakt med producenterna till filmatiseringen av Les Misérables. Han bad henne att skicka en video. Sedan dess har Peter Jöback varit ett viktigt bollplank för Emmi. Och inte minst huvurollspartnern i en gigantisk musikalproduktion på Cirkus några år senare.

Men trots Jöbacks goda vitsord blev det ingen filminspelning för Emmi. Rollen som Cosette i stjärnspäckade Les Misérables gick till Amanda Seyfried. Men för Emmi hade en dörr till de internationella musikalscenerna öppnats på glänt.

– Steget till West End i London kändes helt plötsligt inte så stort. Jag började tänka mer på det.

Kanske var det Emmis inställning som gjorde att hon, efter tips från hennes sångpedagog, tog sig oanmäld till en audition för Les Misérables på Queens theatre i London. En audition som aldrig blev av, men som öppnade upp för en annan av de tyngsta produktionerna bland Londons musikaler.

– Det kanske är ödet lite. När man vill något väldigt mycket så öppnas vissa dörrar. Är man beredd och kasta sig ut så funkar det. Som meant to be på något vis. Hade jag inte tagit chanserna och satsat och kämpat så tror jag inte att det hade hänt.

Hundratals föreställningar som Christine

Rollen som Christine i Phantom of the Opera blev verklighet först två år efter det där besöket i London. Den brittiska Christine skulle Emmi gestalta ungefär 300 gånger mellan 2014 och 2016.

– På pappret så ser karriären säkert ut att ha gått spikrakt upp. Men det har varit en bergodalbana med många besvikelser. Fast visst är det väldigt ovanligt att gå rakt in som svensk i London. Men jag bara körde.

Vilka är dina starkaste minnen från tiden på Her Majesty's Theatre i London?

– Det var en väldigt fin känsla kring teatern. Alla var så vänliga och omhändertagande. Man kan kanske tro att det är tvärtom. Och visst, de håller i stenhårt i föreställningen. Sedan var det förstås mycket press i att göra en så ikonisk roll som hållit på i 30 år. Du blir jämförd.

SE MER: Emmi Christensson ger sina bästa tips till dig som vill börja sjunga

– Ett annat starkt minne är premiären. Jag var jätteförkyld och visste inte om jag skulle klara av det. Jag höll mig tyst hela helgen före premiären och lyckades genomföra den trots allt. Det kändes speciellt och overkligt, särskilt eftersom jag hade nära och kära i publiken. Jag minns också bland de sista föreställningarna när man bara kunde njuta.

Ni hade föreställningar sex dagar i veckan vilket blev flera hundra totalt, hur gjorde du för att alltid behålla fokus och prestera?

– Det är ju det är som jobbet! Efter premiärer börjar det viktiga jobbet. Att spela om och om igen. Visst kan det vara som alla jobb där man ibland känner sig trött på det. Men jag vill verkligen att publiken ska få den bästa upplevelsen. Om jag en kväll bara kört på rutin så blir jag besviken på mig själv. Ingen märker det i publiken, men jag själv känner det.

Du har höga krav på dig själv?

– Ja, det har jag. Men man får inte älta om man inte presterat på topp. Jag tillåter mig själv att vara lite irriterad en stund, men sedan får man släppa det.

Fastnade med håret i Jöbacks kavaj

Efter två år i London var det dags för en ny utmaning. Emmi skulle ta med rollen som Christine från London till Cirkus i Stockholm. Den svenska versionen av Phantom of the Opera var en storsatsning där vännen och mentorn Peter Jöback spelade huvudrollen. Trots att hon redan presenterat sig internationellt så blev den svenska rollen som Christine ett genombrott för den bredare publiken i Sverige.

Hur var det att göra samma roll igen?

– Jag tog med erfarenheterna från London och jag kände mig trygg i rollen. Jag försökte vara öppen då det ändå skiljde sig lite från produktionen i London.

Totalt gjorde du alltså Phantom of the Opera ungefär 500 gånger. Var det någonting som gick fel någon gång?

– Någon gång kanske det var tekniska fel som gjorde att föreställningen fick avbrytas. Typ att ljuskronan inte föll ner eller så. Sedan händer det ju småsaker. Som när jag tappade kjolen i ett nummer, haha. Det är ju så tunga klänningar så jag fick stå på samma ställe och hålla i klänningen. Men jag kom inte av mig. En annan gång fastnade jag med håret i Peters kavaj. Men man får finna sig i situationen och lösa det.

Vad är det värsta som kan hända tycker du?

– Det är när jag av någon anledning är nära ett skrattanfall, haha. Tänk dig att du står öga mot öga och sjunger någonting innerligt och så får medspelaren en tupp i halsen. Då har jag svårt att hålla mig för skratt. Det är bara att vända sig om kort och andas ut. Det viktiga är att inte komma ur karaktären.

Aktuell i Disneyklassiker

Nu är tiden med Phantom of the Opera över för den här gången. Nya utmaningar väntar som säkert har med musikaler att göra. Men också allt fler soloframträdanden som artist.

– I dag drömmer jag om att få jobba med någon låtskrivare. Att få bli en egen artist. Uppträda lite mer som min egen. Det blir en del konserter. Men har några mindre musikalprojekt.

I dagarna släpptes den nya filmversionen av Disneyklassikern Skönheten och odjuret där du är den svenska rösten till Belle, hur var det att göra en dubbad filmmusikal?

– Det var ju en barndomsdröm att få vara en Disneyröst. Det var jättekul och stort. Det var svårare än jag trodde att dubba. Läpprörelser går ju inte att synka helt, men det är mycket tajming. Och tänk dig att sitta och andas och flåsa när Belle rider på en häst, haha.

….sina största fans

Pappa och sambon helt klart. De kommer alltid på premiärerna och är ett bra stöd. Mina föräldrar har alltid stöttat mig.

…somrarna i Vessigebro

När jag är hemma på somrarna gå vi alltid på Vallarnas fars. Jag passar även på att träffa kompisar som fortfarande bor kvar. I Vessigebro finns en promenad i närheten där jag bor. Stället heter Andrum och ligger på slätten med fantastisk utsikt. Ett av de vackraste ställena som finns.

…dolda talanger

Äta lakrits kanske, haha. Nej, men jag har börjat intressera mig för blommor och växter.

…bästa sättet att koppla av

Se en tv-serie. Homeland är väldigt bra. House of cards är en annan favorit.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer