Det är fyra år sedan Anna var ordförande för en av de fyra tjejföreningarna på Wargentinsskolan. Hon minns tydligt känslan när hon som 15-åring fick veta att hon skulle få bli medlem.
– Jag blev otroligt lättad, berättar hon. Jag hade gått och jagat upp mig i flera veckor för att de skulle ringa, ja eller inte ringa alls egentligen. För mig betydde det att jag var cool, snygg, jag kommer att få hångla och festa.
”Vi var väldigt lika”
När du nu tittar tillbaka, vad tror du föreningarna gjorde med skolan som helhet?
– Jag har tänkt på vilka vi var som var med. Alla var likadana. Det var mestadels vita, heterosexuella och ansetts attraktiva personer som var med. Vi var mest från ekonomi, samhälls – och naturprogrammet. Det var aldrig någon från typ fordonsprogrammet och knappt någon från barn – och fritidsprogrammet. Det blev ett tydligt vi och dom.
LÄS MER: Många reaktioner på granskningen
Anna minns att föreningarna skrev ett avtal med skolan om ordningsregler och skolans värdegrund. Skolan krävde att alla som ville skulle få komma på intervju. Men det var bara ett papper, menar Anna. Föreningarna fortsatte att ha makten över vilka som fick vara med.
LÄS MER: Invalsritualer med spyor, ögonbindlar och nakenhet
– Skolledningen tänkte att då löser vi hela exkluderingsgrejen, säger Anna. Men vi valde ändå ut de åtta vi ville ha med av de som intervjuats.
Ville inte vara töntig
Anna ser ser kritiskt på föreningarna idag.
– Ja, det är ju elitistiskt, det är ett fåtal elever som blir utvalda och jag kan tänka mig att det finns tjejer i nian som är som jag var. Som sitter hemma och vill bli upplockad. Som inte vill ses som töntig.
LÄS MER: Elevhälsan: ”Föreningarna hör inte hemma i skolan”
– Och jag kände mig speciell och lite extra cool. Alla som är med i en förening går inte och tänker på att de bättre än andra, men medvetet eller inte så vet man att man är exklusivt utvald.
Handlade om hångel
Anna har en kandidatexamen i genusvetenskap och när hon funderar kring vilka roller kill- och tjejföreningarna har så beskriver hon dem som stereotypa.
– Kill- och tjejföreningarna bjöd alltid varandra till fester. Det var fester nästan varje helg. Det var inte så att vi träffades och åkte längdskidor precis. Det handlade om fester i stugor med alkohol och det var förutbestämt att det handlade om hångel. Killarna fick ta för sig.
MISSA INTE: Så får du lokala nyheter i SVT:s app
Könsrollerna blev tydliga i föreningarna menar Anna.
– Efter en fest fick jag höra att killarna hade betygsatt oss ettor, vilka som var snyggast. Jag minns att det var viktigt vad killarna i den föreningen skulle tycka om mig. Det utgick från att tjejerna ska vara begärliga.
Ska man förbjuda föreningarna?
– Det är att de är knutna till skolan som är ett problem, säger Anna.
– I skolan går det inte att komma ifrån gymnasieföreningarna. Skulle de klippas lös så kan man välja om man vill bli inblandad.