Inne i hangaren vid Göviken i Östersund står ett gäng helikoptrar arbetslösa, för nu har de flugit i Jämtlandsflygs namn för sista gången.
– Det har ställts större krav på organisationen så man behöver ha en större organisation som är en administrativ organisation, så det är många personer som krävs för att upprätthålla det flygtillstånd som vi har. Generellt i helikopterbranschen i Sverige har det varit tufft i många år, prisbilden har stått stilla i princip i tio år och den har också gått ner på vissa marknader, så det är en ekvation som är svår att lös, säger Sara Ahlin Grinde.
12 anställda blir arbetslösa
Det var Sara Ahlin Grindes morfar, den välkände piloten Gunnar “Spökis” Andersson som tillsammans med sin fru Dagmar Andersson startade Jämtlandsflyg. Spökis själv omkom i en flygolycka 1974 och Saras föräldrar Siw A. Grinde och Ulf Grinde tog över företaget.
Sedan 2007 är det Sara i tredje generation som driver företaget med fem helikoptrar och 12 anställda som nu har blivit arbetslösa. Företaget har under årens lopp haft många olika kunder men produktionsmässigt är rennäringen den största kunden.
– Det har ju varit enkelt tidigare när man har behövt en helikopter att ringa till Jämtlandsflyg, dom är ju nära och dom har alltid prioriterat rennäringen när vi har behövt dem på nåt jobb. Det har gått snabbt i regel att få hit dem, säger Edvin Rensberg, ordförande i Ruvhten Sijte.
Under hela förra året har man inom företaget tittat på olika lösningar och alternativ för att försöka hitta lönsamhet igen men till sist var nedläggning enda alternativet som fanns kvar och det är med sorg som beslutet har tagits.
”Väldigt vemodigt”
– Det är så ledsamt, det är det verkligen. Vi firar 65 år den 10 maj, så man kan ju på ett sätt säga att nu går vi i pension och då känns det ganska fint men det är jättetråkigt, säger Sara Ahlin Grinde.
För samebyarna i området har en osäkerhet dykt upp om hur deras helikopterbehov nu ska täckas och tråkigt att ett samarbete som pågått under många år nu går i graven, menar Edvin Rensberg.
– Ja, det är väldigt vemodigt må jag ju säga. Det är väl att hoppas på att det dyker upp nån som är intresserad, det är väl det enda i stort sett som man kan göra, avslutar Edvin Rensberg.