Irene Fregelin var mycket på flyktinganläggningen Grytan utanför Östersund och i stugbyn på Frösön, men gav också råd till andra.

– De hörde av sig från olika håll och ville veta hur de skulle gå tillväga. Jag sa att de skulle fixa kaffe, en lokal och fråga flyktingarna vad de behöver, berättar Irene Fregelin.

Det blev en hel del besök i byar där antalet flyktingar blivit större än antalet bybor.

– De kunde fråga om de måste börja låsa allt och hur det skulle gå när flyktingarna kom nära skolan. Jag hade bara ett svar: Det handlar om människor som du och jag. Det är inte tjuvar som kommit.

Varma kläder och psykiskt stöd

Hjälpbehovet rörde till en början om praktiska saker som att samla in varma kläder och hygienartiklar. Sedan blev det mer fokus på att få de asylsökande att må bättre.

– Många vågade inte ta med sin familj på den farliga flykten. De satt på sina rum eller i stugor och var mycket oroliga för hur och när de skulle kunna ses igen. Det blev många sorgliga samtal.

Irene Fregelin har idag svårt att förstå hur de orkade.

– Men jag skulle göra samma sak igen. Det var en oförglömlig tid. Mycket sorg, men också mycket glädje.

Se videon när Irene Fregelin när hon är tillbaka bland stugorna på Frösön.