Hon har nära till tårarna, men kan ändå lugnt och detaljerat beskriva sin och familjens situation. Hur de inte längre har koll på vilken veckodag det är eller dagens datum; för dem är det dag 15, dag 16 sedan kriget startade.

Hon beskriver hur barnen protesterar när det talas om att de ska börja skolan i Sverige; de tror och hoppas kunna åka hem om en vecka eller två.

Hon växlar mellan att berätta om krigets fasor och tacksamheten över att vara i Sverige och det bemötande hon fått här.

– När man kommer till ett annat land pratas det ofta om kulturchock. Det upplever inte jag. Ni lever samma slags liv som jag har gjort. Och ni gillar hundar, säger hon.

I klippet ovan kan du se mer om Olenas tankar om kriget och Sverige.

Kärnvapenhotet

Olena Domkina undervisar i engelska vid universitet i Kiev. När kriget startade kontaktade hon själv utländska medier för att berätta hur det var. Då, i början fanns ingen tanke på att fly.

– Absolut inte. För tio dagar sedan hade jag aldrig, aldrig, aldrig trott att jag skulle fly till Sverige. 

Men när Tjernobyl togs över av ryssarna och det började pratas om kärnvapen så kände hon att hon behövde skydda sina barn.

– Allt annat kan vi klara, men inte kärnvapen. Jag var barn när Tjernobylkatastrofen inträffade, och vi fick lära oss mycket om strålning i skolan. Det gav mig kraft att fly.

Mannen kvar i kriget

Sin man har hon inte träffat sedan krigets första dag.

– Han är advokat, men anmälde sig som frivillig redan ett par veckor innan kriget startade för att vara med och bygga upp ett försvar. På krigets första dag blev han inkallad och han har inte varit hemma sedan dess.

I klippet nedan berättar Olena hur barnen hanterar kriget och flykten.