Det är svårt att sätta sig in i misären. Jag och fotografen Anders Nord följde Stela och Nicolae under några dagar för att få en inblick i deras liv. Jag kommer inte försöka beskriva hur de har det. Att förstå hur de har det övergår allt mitt vetande. Det är omöjligt att sätta sig in i.

De har åtta barn som i sin tur har flera egna barn vardera hemma i Rumänien. Det är dit de flesta pengarna går, berättar de. För i Rumänien är det svårt för romer att ordna med egen inkomst.

Vad skulle få mig att lämna min familj och åka till ett annat land för att sitta på gatan och tigga om pengar?

Att be någon om en tjänst eller om ett lån känns svårt för mig. Man ska ju helst klara sig själv. Det har man fått lära sig.

Men om man inte kan, och om skyddsnät, arbetsmöjligheter och pengar saknas – vad gör man då?

Vad gör man om ens familj behöver hjälp och om hjälpen inte finns att få i det hemland som man är så oönskad i?

Man söker sig till ett annat land. Ett land där människor har det bättre ställt och där det finns fler som är redo att hjälpa till. Man gör det för sin familj och för sin överlevnad. Inte för att man vill. Man gör det för att det inte finns något val.

Det är den enda anledningen jag kan tänka mig.