I klippet ovan berättar Margareta om att helt plötsligt ”inte ha någon som bryr sig” och den svåra känslan av total ensamhet.
Margareta, som bor i Örebro, och maken Jens var gifta i nästan 50 år. De fick inga egna barn och när han dog för fem år sedan blev ensamheten stor, även om hon har vänner och syskonbarn. Men i vardagen saknar hon någon att prata med, något som blivit ännu tydligare under coronapandemin.
– Två dagar i veckan går jag på promenad med dagvården och många gånger har man ett läkarbesök och lite sånt där. Helgerna är jobbigast, då vill jag inte störa. Då är man ensam och får inte prata med någon, säger Margareta.
Ser ljust på livet igen
Hon är tacksam över dagvården i kommunen, och även om coronapandemin satte stopp för besök från syskonbarnen i somras så ser hon ljust på livet.
– Jag har till och med börjat tycka att det är roligt att laga mat, det tyckte jag inte ett tag. Då gjorde jag det bara för att jag skulle ha mat, men nu tycker jag att det är roligt.
Chatt: Dela dina tankar om ensamhet under coronakrisen
Ava • En sak vill jag framhålla extra, eftersom det i alla sammanhang där ordet ’ensamhet’ förekommer, så läggs det till en generaliserande uppfattning om att ensamhet är ett tecken på det söndertjatade begreppet ’psykisk ohälsa’. Så är det inte, i allra övervägande fallen. Ta bort etiketten som sårar och förnedrar, och lägger skulden på den enskilde. Lägg skulden där den hör hemma, på anhöriga som aldrig hör av sig, på dåliga fd arbetskamrater som inte ens hälsar ute på stan, på samhället som gör det omöjligt att överleva för den som är utsatt (socialt och/eller ekonomiskt), på rättsväsende och polis som inte förmår hjälpa brottsoffren och stävja brottsligheten. Var noga med att respektera människors integritet, tänk också på att många tvingas att leva i ensamhet för att trygga sin överlevnad, medan andra faktiskt VILL vara ensamma. Meningar som ”du som är ensam, gör det, ring dit, gå till julbordet för ensamma” mm. gör mig lika ledsen varje gång jag ser det. Anledningarna till ensamhet är lika många som det finns individer. Döm aldrig, generalisera inte och raljera inte om ensamhet.
Anna • Tycker det är fantastiskt bra att ni belyser detta. Vilken fin intervju med Margareta!
Ensamhet som är ofrivillig kan verkligen orsaka ett stort och ibland rentav farligt lidande. Bra att få läsa och lära om positiva exempel, hur man kan göra och vad som kan hjälpa. Har ett par äldre ensamma grannar jag försöker höra av mig till. Men ibland känner man att det man själv kan göra inte räcker.
Ingrid • Man måste fokusera och vara tacksam och glad för allt man fortfarande kan göra - och det är mer än man tror : Att man kan se och höra(någorlunda) ,att man kan gå,röra sig lite,förstå vad som sägs,att man kan se att något är vackert, Att man har mat ,kläder och,husrum. Att det finns telefoner och datorer (Vi kan ju informera oss och hålla kontakt.)Att man kan lära sig något nytt. Att ensamhet också innebär frihet. Det finns massor av möjligheter.
Och: Som varande gammal måste man ju ha lärt sig att umgås med sig själv.
Anna • Det finns ett tankefel i att tro att alla äldre borde kunna hitta vettiga utvägar ur isoleringen, träffa vänner och familj på ett säkert sätt till exempel. Många äldre har inte någon närstående eller vän inom gångavstånd, har ingen egen bil och kanske till och med barn och barnbarn på annan ort. Om avståndet till de människor som betyder mest kan mätas i mil istället för meter, hur mycket hjälper då handhygien och tankekraft?