Vi möts i Anettes hus i Ställdalen. Här i bygden växte Samuel upp. Men för nästan fem år sedan dog han i sin lägenhet i Grängesberg. Anette minns en son, en bror och vän.

– Jag gillar inte hur jag minns honom på slutet. Jag tänker mycket på de sista åren han var i livet, de var ett helvete. Men jag försöker fokusera på hur han var när han var yngre, säger hon, och tillägger:

– Jag vill minnas den där genomsnälla personen. Den omtyckta. Den som alltid brydde sig om andra. 

Hon vill att andra unga ska lära sig något av Samuels historia.  

– Samuel var duktig i skolan, populär och omtyckt av alla. Men när han provade hasch första gången gillade han det så mycket att han fastnade. 

Hör mamman berätta om hur hon förlorade sin son i klippet ovan.

Önskar att ingen skulle prova droger

Hon skulle önska att ingen någonsin provade droger.

– Tänk om du fastnar? Tänk om du gillar det för mycket? Det kanske är kul till en början, men det liv Samuel levde på slutet är inte värdigt, säger Anette.

Anette berättar om obduktionsrapporten.

– Där stod det att en förruttnelseprocess hade påbörjats inuti i hans kropp. Så illa var det med honom. 

Stängde av sina känslor

Hon beskriver de sista åren med Samuel som oerhört tuffa, berättar om hur hon stängde av sin egna känslor för att klara vardagen. Som den gången hon skulle hjälpa honom att flyttrensa, och gick in i lägenheten där han låg utslagen på sängen tillsammans med några andra.

– De var fulla med nålstick i armarna. Men jag gjorde inget, jag gick bara in och började rensa lägenheten på saker. De märkte ingenting.

– Hur kunde jag vara så kall? Jag tänker ofta på om jag hade kunnat göra något annorlunda, hade han levt då? Jag skäms för att jag var så kall, men också för sättet han dog på.