Forngutniskan brukar betraktas som ett självständigt nordiskt språk medan gotländskan är en dialekt av svenska som har behållit en viss språkmelodi och enstaka ord från gutniskan.
Forngutniskan talades på Gotland från 900-talet fram till och med 1500-talet. Språket låg ganska långt från de övriga nordiska språken i omgivningen, danska, svenska och norska, som hade ändrats i riktning mot att bli någon sorts lågtyska dialekter. Gutniskan och isländskan däremot förblev relativt opåverkade.
Men på 1600-talet började gutniskan förändras starkt. Den danska staten gick in för att knyta sina provinser hårdare till sig och danska och därigenom lågtyska ord kom in i språket. Man väljer därför ofta denna tid som slutpunkt för forngutniskan.
Gutamålet, även kallat nygutniskan, var endast ett talat språk på ett litet språkområde utan stöd av något skriftspråk. Först under senare delen av 1800-talet började språket att nedtecknas, främst av fornforskaren P A Säve i Visby. Hans arbete startade egentligen när gutamålet började lösas upp och snabbt förändras i riktning mot svenskan.
Resterna av gutamål har dock levt kvar på ön ända fram till mitten av 1900-talet. I Visby med omnejd försvann det först, sedan på norra delen av ön. Idag talas språket av ett fåtal personer.
Källa: Gutamålsgillet och Wikipedia