Nu pågår en stor förändring av svensk sjukvård. En del av den specialiserade vården, som är lite ovanligare, ska centraliseras till några få orter i landet. Tanken är att patienterna på så sätt ska få träffa de bästa specialisterna.
Men nu riktas kritik mot hur den här processen går till. Det är föräldrar och patientorganisationer som har reagerat när det gäller barn med ryggmärgsskador.
Barnens bästa i fokus?
De är nu oroliga för att inte barnens bästa ska hamna i centrum – utan att det ska bli en regionalpolitisk maktkamp om resurserna – eftersom det inte är sakkunniga utan sjukvårdsdirektörer och regionpolitiker som beslutar var vården ska hamna.
– Det är klart att det är en utmaning, men det är ändå rimligt att de som ansvarar för vården, de förtroendevalda, får fatta beslut om vilka som ska få tillstånden att bedriva högspecialiserad vård. Sedan måste vi även påminna att det är den samlade patientnyttan som ska vara i fokus när man fattar de här besluten, säger Kristina Wikner, chef för enheten för högspecialiserad vård på Socialstyrelsen.
För mig låter det ändå konstigt att regionerna som har ansökt om att få den här vården ska granska ansökningarna?
– Ja de granskar ju inte sin egen ansökan utan det gör de övriga regionerna i gruppen. De granskar ju varandra, säger Kristina Wikner.
Den första beredningsgruppen består av två företrädare för varje hälso- och sjukvårdsregion, det vill säga höga tjänstemän som exempelvis sjukvårdsdirektörer. De kan be om råd från läkare och andra kunniga i sina respektive regioner, påpekar Kristina Wikner.
Men det finns ingen utomstående expert som tittar på ansökningarna?
– Nej det gör det inte. Däremot är ju de här ansökningarna öppna och kan granskas av alla som vill. Och skulle Socialstyrelsen eller beredningsgruppen anse att man har för lite information så finns naturligtvis möjligheten att komplettera ansökningarna.
När beredningsgruppen med tjänstemän skulle besluta om var ryggmärgsskaderehabiliteringen ska hamna kunde de inte komma överens.
Vad beror det på?
– Det är klart att man kan ha olika bilder av vilka aspekter som man ska värdera högre än andra, som till exempel påverkan på transporter och utbildning. Man ser förstås olika för- och nackdelar. Det är ett svårt uppdrag som de har, säger Kristina Wikner.
Men om det bara finns ett sjukhus som har barnrehab idag, varför är då beslutet så svårt?
– Beslutet handlar ju både om barn och vuxna. Så det är ett större åtagande än att bara titta på barnrehalibtering som är en del av en större helhet.
Tjänstemännen har därför inte lämnat ett enda förslag utan två olika förslag till nämnden med politiker som fattar beslut om rehabilitering för ryggmärgskador den 16 december.