Foto: TT Nyhetsbyrån

Många berättelser om äldreomsorgen

Uppdaterad
Publicerad

Här är utdrag från några av alla de hundratals mejl som vi fått inskickade till hemtillvarjepris@svt.se.

”Efter en sjukhusvistelse behövde min pappa hjälp sex gånger per dygn och det fanns inget korttidsboende. Pappa var då 89 år och min mamma, 86 år. Satt bredvid och grät vid utskrivningssamtalet och sa att hon inte orkade, men inget hjälpte och hem kom min pappa. Med toalett  i vardagsrummet. Som har stora fönster mot vägen. Vi, familjen, hann inte ens förbereda rummet.”

”Jobbar i hemtjänsten och vi har märkt av en stor ökad arbetsbelastning i och med att korttidsboendena lagts ner. Många har uppåt 8-10 besök per dygn och en del kräver dubbelbemanning. Sjukskrivningarna har ökat markant då man känner att man inte räcker till.”

”Jag har ett privat hemtjänstföretag och märker dagligen hur de äldre blir hemskickade från sjukhus fast de inte klarar sig hemma med bara hemtjänsten. Ett par där den ena är så demenssjuk och går ut på nätterna och hittar inte hem så polisen får köra hem den demenssjuka till och från. Men de blir inte beviljade särskilt boende för att de först måste ha hemtjänst hjälp minst 4-5 gånger per dag.”

”Vi har kämpat hårt för att få in min frus föräldrar på ett äldreboende. De är 95 och 93 år. Men det var stopp. De skulle vårdas i hemmet. Efter många kontakter och diskussioner lyckades vi så småningom ändå övertyga om att det var nödvändigt att de kom in på ett äldreboende. Vilket också blev beslutat. Och min fru kan äntligen koppla av det ansvar hon tidigare känt för att ta hand om sina föräldrar.”

”Min då 90-åriga mor råkade så ut för en urinvägsinfektion med så svåra följder att hon blev inlagd på sjukhuset. Efter sjukhusvistelsen skickades hon helt sonika hem trots att hon ville komma till ett äldreboende. Efter hemkomsten från sjukhuset blev jag uppringd av hemtjänstpersonalen som ansåg att min mor var i för dåligt skick för att kunna bo kvar hemma.  Att min mor skulle till ett äldreboende ansåg däremot inte biståndshandläggaren och hennes chef. Jag skrev en ansökan om att mor ville flytta till ett äldreboende och min mor skrev på och informerade biståndshandläggaren om detta. Jag fick informationen att vi inte kunde räkna med ett positivt besked. I ren desperation skrev jag en artikel i Sydsvenska Dagbladet. Samma dag som min artikel kom in i tidningen kom biståndshandläggaren hem till min mor och förklarade för henne att hon kunde få en plats på ett boende. Idag bor min mor på ett mycket bra äldreboende. Hon är trygg och glad har gått upp i vikt. Personalen är fantastisk, min mor har andra människor runt omkring sig, hon får jättegod mat som personalen lagar på plats. Det är underhållning och gemensamma aktiviteter på boendet. Slutsatsen av detta är att många äldre mår väldigt mycket bättre av att bo på äldreboende än att bo hemma. Detta är naturligtvis individuellt men kommunen ska inte tvångsvårda äldre i hemmet mot deras vilja. Tyvärr är det svårare att komma in på ett äldreboende än för en kamel att komma genom nålsögat.”

”Min mamma började gå ut på nätterna, då satte man in dörrlarm. Jag fick verkligen kämpa för henne, men egentligen är det inte bättre på äldreboende. Ensamheten är nästan lika stor. Det är ju meningen att man ska vara i sin lägenhet, de gemensamma är bara vid måltiderna. Åtminstone var det så där min mamma var. Vid 17-tiden kom de tillbaka med henne efter middagen, klädde av henne och la henne till sängs. På morgonen kom de ibland först vid halv 10, det blir många timmar att ligga i sängen.”

”Jag har jag jobbat med äldre i olika verksamheter i hela mitt liv och sett trender komma och gå. Tidigare hette det så vackert att man hade möjlighet att själv styra över sitt liv men det är ett minne blott. Nu slutar det ofta med att du hamnar på sjukhus och sedan slussas du till något boende som ofta ligger i någon annan del av kommunen där du inte känner något eller har någon anknytning till. Hemvården som finns på orten gör ett fantastiskt jobb under stor press men eftersom vårdtagarna blivit så många fler och många är svårt sjuka har ju antalet anställda också ökat och det innebär att det kommer ny personal hela tiden och otryggheten ökar.”

”Har jobbat i över åtta år inom hemtjänsten. Har alltid trivts med mitt arbete. Tycker om att möta människor i deras hem och hjälpa dem till en dräglig vardag . För några år sedan infördes LOV i kommunen och vi skulle konkurrera med privata utförare. Med detta kom också ett kontrollsystem som kallas mobiPen. Denna Penna kontrollerar hur länge vi är hos brukarna, och denna tid ska överensstämma med biståndet för att vår budget ska gå ihop . Men budgeten går ej ihop. Så vad händer då? Jjo, man skär ner på ännu mer personal = ännu mindre tid för brukarna och ännu mindre tid i pennan, vilket ger underskott i budgeten. Spiralen är hela tiden nedgående, skrämmande snabbt. Vi sliter oss sönder och samman för att ge de gamla och handikappade en hyfsad trygghet i hemmet, men nu är det inte möjligt. När det nu inte satsas på äldreboende och alla ska hem till varje pris, då måste man satsa stort på hemtjänsten, med en god grundbemanning så att det är en trygg vård du får i ditt hem. Ett jobb jag varit stolt över att utöva, har idag byts ut till ett arbete fyllt av stress, sjukdom och ständiga ursäkter till brukarna, för att de inte får den hjälp de är lovade.”

”​Har alldeles nyss fått en gråtande vädjan från min svägerska, 95 år gammal. Hon hade fått besked om att hon ska skrivas ut i övermorgon. 'Men vart ska jag ta vägen?' Hon är inlagd på sjukhus och har både fotfraktur och överarmsfraktur som gör att hon inte kan dra på stödstrumpor eller gå utan rollator. Jag är förtvivlad. Hjälp!”

​”Min mamma blev 94 år. Hon gick bort i somras på en akutvårdsavdelning där hon låg knappt ett dygn innan hon somnade in omgiven av sina tre döttrar.Mamma hade besök av hemsjukvården två gånger i veckan, tisdag och fredag. Hemtjänsten kom till frukost och lunch på vardagarna. Vi döttrar besökte och ringde ofta och det vi slogs av var ansvarsglappet mellan hemsjukvård och hemtjänst. Vi tänkte ibland att de bara kom och gjorde det som stod på deras lista och liksom inte såg mamma och hur hon mådde. Bytte hemsjukvården stomipåse så kunde de missa att samtidigt titta till bensåren eller se/höra att mammas andning var väldigt ansträngd vilket vi hörde direkt om vi hälsade på samma kväll. Då var det vi som kontaktade vårdcentralen och kanske kom en sjuksyster senare i veckan. Det blev lätt absurt eftersom hemsjukvården ju hade varit där. Som exempel på glappet mellan hemsjukvård och hemtjänst kan jag ta mammas sista vecka i livet. Sköterskan som besökte mamma på fredag förmiddag såg hur hennes näsa var blå, att hon var väldigt svag och andningen otroligt ansträngd. Så hon blev orolig och ringde ambulans. Och det är vi otroligt tacksamma för! Men det konstiga var att mamma faktiskt hade varit uppe och öppnat för hemtjänsten lite tidigare. Som alltså inte reagerat. De hade visst serverat filmjölk och mamma hade tydligen lyckats sätta sig vid matbordet men om hon åt har vi inte lyckats få veta. Och detta bara någon timme innan hon öppnade för sköterskan. Vi förstår inte att hemtjänsten inte reagerade.”

”Jag har undersköterska i hemvården i en kommun och har själv varit med på vårdplaneringar där både vårdtagaren och hans döttrar ville ha ett boende men där biståndsbedömaren gjorde allt för att tala om hur vi i hemvården kunde komma dit flera gånger om dagen för hjälp. Men det var tryggheten däremellan som han ville ha. När jag föreslog att man kunde kolla runt på alla boenden i kommunen fick jag en tryckning på låret av biståndsbedömaren.Jag giick till min chef och sa att detta vill jag aldrig vara med om igen.”

”Min svärfar blev änkeman vid 86 års ålder och när han bott ensam i ett år hade han gått ner väldigt mycket i vikt, han var glömsk, fick matleveranser varje dag och hjälp från hemtjänsten med mediciner och städning. Men vi anhöriga såg att det var svårt för honom, vi var oroliga och turades om att åka till honom på helgerna (23 mil enkel resa). Det gick helt enkelt inte att hålla på så, så vi ville få in honom på ett äldreboende, men vi möttes av orden : ”O nej han är alldeles för bra för det!” Så vad skulle vi göra? Vi tömde vårt vardagsrum och flyttade in honom dit med de saker som han kunde ta med sig, så han bodde hos oss och vi skötte honom i 2 år och 8 månader innan han dog. Han fick en bra sista tid i livet, men alla gamla vill ju inte flytta in hos sina barn.”

”Min mamma 91 och dement bor i nuläget hemma hos mig.I juni 2015 åkte jag ner akut då jag fick signaler från grannarna att det inte funkade alls, något stod inte rätt till. Vid ankomsten fann jag mamma förvirrad och mycket ofräsch. Utifrån vad jag såg fattade jag beslutat att ta hem henne till mig. Satte alltså nästa dag mamma i bilen och körde upp henne. Mamma bor nu här och hon har hemtjänst sex gånger per dag. Hon sitter mycket ensam då jag jobbar. Det hela sliter på mig av flera orsaker. Jag vet att min mamma är dement och att jag inte kan ge henne den stimulans hon behöver. Jag vet att ingen har erbjudit oss ett alternativ. Jag vet att hemtjänstpersonalen gör sitt absolut yttersta och att de har det tufft. Det känns extremt märkligt att människor som inte längre klarar sig själva och inte längre vill bo på egen hand inte skall kunna få den önskan uppfylld. Jag tror ju att människor som känner sig trygga mår bättre och mår de bättre gissar jag att det blir mindre vårdkrävande. Jag är säker på att mamma skulle må bättre, trivas bättre och känna sig tryggare om hon bodde på en plats där man kan tillgodse hennes behov. Likaså skulle vi förmodligen få ut mer av vår relation.”

”Jag  har själv arbetat inom äldreomsorgen i över 20 år och det är ett fantastiskt roligt jobb men det är slitsamt både psykiskt och fysiskt. Slutade för att antal år sedan eftersom man tröttnar på besparingar som tär på personal men framförallt de äldre. Har precis förlorat min 92-årige far och upplevt den försämrade äldreomsorgen som anhörig. Min far låg sin sista tid i livet på en medicinavdelning på ett sjukhus. Han kom till sjukhuset med hjärtproblem och hade samlat på sig vätska och fick medicinsk vård på sjukhuset. Han hade tappat livslusten och blev helt sängliggande under dessa veckor. Kunde inte gå, stå eller ens vända sig i sängen själv. Han drack minimala mängder och hade slutat att äta. Livsgnistan försvann och han ville inget hellre än att få lämna jordelivet. Veckan innan han avled så hade man en vårdplanering där det bestämdes att han skulle skickas hem eftersom han var medicinskt färdigbehandlad. Han skulle skickas hem till sin lägenhet där han bodde ensam och få hjälp av hemtjänst. Han skulle bli sängliggande och ligga ensam i sin lägenhet och helt beroende av hemtjänst, knappt kapabel att ens trycka på larmknappen om något akut skulle hända.  Biståndshandläggaren lovade att hemtjänst skulle kunna komma på 10 min om han larmade. Har själv arbetat i hemtjänst och vet att det inte stämmer…  Min pappa hade 'tur'. Han avled på sjukhuset innan han kom hem till något som skulle ha blivit en total katastrof.”

”Jag upplever att biståndsbeslut i olika kommuner/stadsdelar varierar stort. Ribban för att komma in på ett äldreboende har genom åren dessutom gradvis höjts. Hur kan jag säga så? Jag har i 35 års tid arbetat som geriatriker och upplever starkt att kraven höjts. I vissa fall är det rent skamligt. En uppfattning jag delar med många kollegor. Stadsmakterna borde ta fram tydligare nationella riktlinjer, gärna med typfall, där man försöker dra en gräns för när äldreboende i lämplig form bör beviljas. Just nu varierar bedömningarna allt för stort. Kommuner som inte kan erbjuda vård enligt riktlinjerna skall därmed, vid behov, tvingas bygga ut. De som inte gör så bör drabbas av sanktioner.”

”Min mamma, 91 år, bor på ett äldreboende sedan ett och ett halvt år tillbaka. Vår upplevelse av detta boende är mycket gott. Hon har en vanlig lägenhet som är kopplat till en andra äldreboendena där personer med större vårdbehov bor. Hon kan få den hjälp hon behöver, städning, medicinering osv som kan utökas allt efter att behoven ökar. Lunch, eftermiddagskaffe, middag har finns tillgång till. Aktiviter ordnas. Väntetiderna för att komma in på boenden här förefaller inte heller långa.”

”Jag arbetar och har arbetat som undersköterska sedan 1986. Nu som pensionär arbetar jag på en vårdcentral och ser hur hemtjänst/hemvård fungerar. De här insatserna utförs i min kommun av olika aktörer. Hemtjänst av kommunanställd personal och sjukvård av landstinget. Insatserna samordnas inte. All personal gör säkert så gott det går men det fungerar inte. När en patient behöver mediciner kommer en personal från sjukvården och en personal från kommun för att ge  frukost. Har sett för mycket av spring ut och in. Dusch hoppas det över och handling görs av personalen på löpande band om den inte flyttas till dagen efter. Ingen vågar säga ifrån för många 'går på timme' och räkningarna ska betalas då tiger man och försöker göra så gott man kan. Att Stina inte blir duschad eller att personalen inte kommer eller stannar på de tider som beviljats bollas tillbaka till de som planerar. Schemat blir mer och mer slimmat. Hur någon kan se det här år efter år som ansvarig och inte reagera är för mig en gåta. Den gången ansvariga ser verkligheten tror och hoppas jag att ansvariga kommer att arbeta för att de som behöver flytta till äldreboende ges möjlighet till det.”

”Det är många patienter som ligger i sängen och inte önskar annat än att få komma till ett äldreboende, men hur ska de människorna göra sina röster hörda när flera av dem är okunniga om hur de ska söka? En del är dementa men eftersom deras demens inte är utredd så anses personen själv stå för sina val. Det heter att alla ska få välja. Välja på vad då? Det finns inga valmöjligheter i vården.”

”Jag har en släkting som är dement och har svår ångest. Det yttrar sig i oro, och stora svårigheter att klara sig på egen hand. Därför har vi vid ett flertal tillfällen påtalat behov hos kommunen av en plats i särskilt boende. Kommunen säger nej och hänvisar till att hemtjänst ska provas först. Det är en experiment med gamla människor som behöver vård och omsorg dygnet runt. De tvingas att bo kvar hemma i en otrygg tillvaro, med hemtjänst som kommer flera gånger per dygn. Men när de har gått är man lika otrygg och ensam igen. Vi anhöriga kan inte förväntas täcka upp dygnet runt – för att kommunen har infört strängare regler för att få en plats i särskilt boende. SKL, Sveriges kommuner och landsting har varit här i kommunen och visat fina diagram där man säger att vår kommun har haft en ”överkapacitet” när det gäller platser i äldreboende, jämfört med andra kommuner. Detta har kommunledningen och kommunpolitikerna nappat på och fattat snabba beslut om nedläggning av flera boenden för gamla. Anhöriga och personalen rasar mot besluten, men det bryr man sig inte om. Pengarna styr. Istället används den kommunala budgeten till arenabyggen och idrottshallar – då finns det hur mycket pengar som helst att satsa. Det är egentligen helt obegripligt hur man kan fatta beslut om att lägga ner boenden för gamla – när behoven av omsorg ökar och vi blir alltfler gamla i samhället som behöver vård och omsorg. Har vi helt blinda och okunniga politiker eller vad är det som händer? Ingen vill ta ansvar för denna fråga.”

”Min mor hade hemtjänst under fyra år, från två olika företag. Jag räddade livet på min mor vid flera tillfällen. Bland annat mötte jag hemtjänsten i dörren på väg från mamma. Inne i lägenheten halvligger mamma på sängen svårt uttorkad. Ambulans. Sjukvård tio dagar. Mamma led av svält och togs regelbundet akut till sjukhus och därefter till geriatriken för att äta upp sig. Till slut tog jag hem min mamma att bo hos mig med bibehållen hemtjänst sex gånger om dagen. Mamma bodde hos mig ett år innan hon kom till ett äldreboende och det gick till så att jag först sökte plats och mamma blev nekad flera gånger. Jag ringde då biståndshandläggaren och meddelade: Min mor kommer att befinna sig på konditori X klockan 17.00 och då behöver hon hjälp av äldrevården. Mamma fick plats omgående.”

”Min erfarenhet av äldre och äldre sjuka är stor då jag jobbar inom hemrehabilitering. Jag ser en stor saknad av den gamla långvården som fanns förr. Många känner sig ensamma och tappar då både livsgnista och initiativförmåga. De blir isolerade och klarar inte att ta kontakt med andra i samma situation. Deras enda besök blir av hemtjänst som inte har tiden att sitta ned och lyssna och hålla handen.Fler äldreboenden med olika inriktningar skulle behövas. Flera äldre som jag träffar känner att de behöver sysselsättning för att inte bli sittande eller liggande.”

”Exakt samma hände när vi skulle få in svärfar, nu 95 år, på äldreboende. Fick överklaga i två instanser och fick sedan rätt. Kommunen överklagade hela tiden men hade inget nytt utan försökte bara fördröja processen. Har man inte någon anhörig som kan arbeta med ett sådant ärende har man inte en chans. Min svärfar stortrivs nu på äldreboendet där han får mat regelbundet, har ett socialt umgänge, får hjälp när han är sjuk och inte minst kan hälsa på sin fru som bor i samma fastighet men annan avdelning.”

”Det måste finnas alternativ för gamla, både äldreboende och hemtjänst hemma för de som vill/kan. Ta inte bort äldreboendet!”

”Nu har ni verkligen slagit huvudet på spiken. Ett oerhört viktigt ämne. De anhöriga är så slutkörda att de inte orkar protestera och hjälpa sina kära. Just nu i denna stund pågår en vårdplanering för en god väns mamma. Hon vill inte vara hemma ensam med hemtjänst. Blev hemskickad från sjukhuset med full hemtjänst. Fick åka in dagen efter, då hon ramlat och inte var riktigt kontaktbar. Frågan är nu om hon tvingas hem igen, till ensamheten och att mängder av olika människor har tillgång till hennes lägenhet. Hon vill ha trygghet och gemenskap. Vill inte äta/dricka i sin ensamhet. Här tvingas människor att vara ensamma, men hade hon mått bäst om hon hade fått sällskap.”

”Just nu bor min far hos oss i väntan på boende. Det betyder att jag får köra mellan vårt hem och arbetet flera gånger per dag. Vår yngsta son har fått lämna sitt rum till morfar. Vi är vakna då  och då under nattetid då min far är uppe. Vi måste anpassa allt för att inte lämna far/morfar hemma längre stunder. Han är 94 år och enligt kommunen för bra för att få äldreboende/korttidsboende i väntan på plats, men han klarar sig inte själv utan behöver någon som fixar mat, rår om, stimulerar och det kan vi inte ge honom. Man gör ju så klart detta för sin far. En självklarhet, men man/familjen orkar inte hur länge som helst. Går ju an för mig, men hela familjen påverkas ju. Barnen är ju ständigt oroade för sin morfar och min man påverkas ju så klart också.”

”Jag jobbar i hemtjänsten, har gjort det i närmare 20 år. Här lade man ner en hel del avdelningar på äldreboenden för några år sedan. Nu har man konstaterat att behovet av platser är stort. Och det blir dyrt att köpa platser i andra stadsdelar. Man har här beslutat att öppna upp avdelningarna igen och bygga rum till de äldre. Men vad kostar egentligen all denna omorganisation som kommer vart fjärde, vart femte år? Jag förstår inte hur politikerna tänker.”

”Vi sjuksköterskor far som skållade råttor för att ge smärtstillande, både när man är palliativ och vid andra smärttillstånd. Jag anser inte att det är humant att vistas i hemmet och få vänta på smärtstillande. Och jag anser att biståndshandläggare inom kommunen gör medicinska bedömningar som de inte har kompetens för när det gäller boende för äldre.”

”Detta har jag väntat på.  Äntligen tar någon upp dom äldres och de anhörigas situation. Jag har arbetat på äldreboende och hjälpte också min  mamma när hon fick svårt att klara sig efter en stroke. Hon fick senare hemhjälp några timmar i veckan, men ansvaret var till största delen mitt. Nu några år senare satsas det på mer hemhjälp istället för äldreboende vilket är ett steg tillbaka, eftersom dom flesta gamla inte klarar sig med enbart hemhjälp utan då får dom anhöriga rycka in.”

”Om jag bara hade vetat att det var det sista halvåret i mammas liv så skulle jag orkat ta hand om henne. Jag borde kanske har förstått men jag var trött. Jag såg nog men ändå. Det är svårt att leva med det nu. Med bävan ser jag fram emot att bli äldre. Jag är snart 72 år och vill nog inte bli äldre. Jag är glad att någon tar upp dessa frågor. De gamla orkar inte och vi anhöriga som tar hand om våra gamla orkar nästan inte.”

”Min gamla arbetskamrat, 97 år, ligger hemma i en trea. Hemtjänsten kommer morgon, middag och kväll, och en gång på natten. Lägenheten är mycket i oordning, med olika hjälpmedel och blöjor liggande på  golvet . Min vän hade det alltid så prydligt och fint. Hon har inga anhöriga. Jag tycker att det är en stor skandal vad som sker.”

”För att min mor skulle få en plats på boende behövdes ett domstolsbeslut. Och det tog tid även efter domstolsbeslutet. Sedan dess har kommunen lagt ner flera äldreboenden men håller nu på att bygga ett par nya. Jag tror att det är en villfarelse hos kommunerna att omsorgen skulle vara billigare i hemtjänst med restider för personalen, tjänstebilar, dåligt anpassade lägenheter, splittrade hushållsinköp och bostadstillägg.”

”Min pappa vill inget annat än få en plats i samma hus som min mamma bor sedan ett par månader. Min mamma är dement och pappa har kämpat med henne hemma. Vi är två döttrar som ringer till biståndshandläggarna och får hela tiden svaret att han prioriteras. Han har stått i kön i fyra månader nu och han förstår att hans tid rinner iväg. Han är klar och redig men mer och mer deppig. Ska det vara så svårt att ta hänsyn till viljan och den psykiska delen i bedömningen? Har kommunen rätt att skilja mina föräldrar som varit gifta i 66 år?”

”Jag är sjuksköterska och har varit med om folk som suttit i sin lägenhet i fem år inte varit ute på grund av att det inte fanns någon hiss. Många är mycket sjuka i hemmet. Jag som jobbar med äldre ser att det inte är lätt att bli fattig och sjuk. Det är vad som gäller för er i framtiden. För alla blir vi ju äldre och gamla. Fast mani inte tror det när man är ung.”

”När mor, som tidigare haft stroke, höftledsoperation samt KOL, för några år dessutom fick cancerdiagnos, ansökte hon om särskilt boende. Hon skulle under sommaren få en tuff cancerbehandling och vi bedömde att hon inte skulle klara eget boende. Men det gick inte. Min syster och jag fick hjälpa mor flera gånger per dag även om hon hade hemtjänst (som fungerade mycket dåligt). Då hon så småningom beviljades boende var det lång väntetid. Vilket ledde till att hon till slut under hösten blev akut intagen på sjukhus, mycket svag o uttorkad. Det var ett hemskt år och det plågar mig fortfarande att vi inte kunde göra mors sista tid drägligare.”

”Mina föräldrar är snart 90 respektive 88 år. De senaste månaderna har pappas cancer gjort att han blivit sämre. De har båda två ramlat och slagit sig rejält flera gånger sista halvåret. Natten före julafton förändras situationen till mer akut då pappa på ett av sina nattliga toabesök helt plötsligt inte fick styr på sitt ena ben och fastnade i ett stående läge så länge att mamma som knappt kan gå var tvungen att försöka få in grannen att hjälpa till att lägga honom på golvet. Larmfunktionen funkade inte. Han åkte in akut till sjukhus. Efter ett hembesök är deras rekommendation att pappa ska beviljas plats på äldrevården och i väntan på det, plats på korttidsboende. Men i dag kom besked att han inte får plats på korttidsboende utan måste provbo hemma. Mina föräldrar är i chock. De hade ingen aning om att de inte hade något val. Och jag ser redan nu på två veckor hur mycket sämre de har blivit av all denna oro och osäkerhet. Jag är riktigt arg. Vart tog de gamlas rättigheter vägen?”

”Under min mormors tre sista år tog jag hand om henne i hemmet då hon själv sagt att hon ville dö hemma och jag hade lovat henne att vad som än hände skulle hon alltid få sin vilja eftersom hon varit en sådan klippa i mitt liv, men efter en kraftig influensa med en runda på sjukhus och sedan ytterligare en då hon fick hjärtinfarkt sa hon när hon låg på kardiologen att hon inte ville hem. Då tog jag kontakt med socialtjänsten. Socialtjänsten ville att min mormor skulle hem med hemtjänst. Då sa jag att hon redan haft det i tre år. Men det räknades inte. Jag sa till damerna från socialtjänsten att om de skulle skicka hem min mormor då skulle jag sälja hennes lägenhet och då skulle hon inte ha någonstans att ta vägen. De blev skitsura, men det tog tre dagar så fick hon en plats på korttidsboende. Där somnade hon stilla in efter två månader. Hade jag inte varit stark och stått på mig hade de skickat hem henne. Att man måste bli så arg är galet.”

”När min svärmor till slut insåg att hon behövde ge upp sin lägenhet tvingades vi överklaga och läsa in juridiskt bakgrundsmaterial, utredningar och propositioner med mera. Biståndshandläggaren framförde som argument att min svärmor kunde läsa och lösa korsord som tunga argument för att hon inte behövde komma in på hemmet. Den som bäst inser om han eller hon behöver komma in på ett hem är ju den gamla själv. Det är ju inget lyxliv att ge upp sitt gamla boende och avveckla sitt hem med möbler och minnen. Tvärtom är det ett oerhört traumatiskt beslut att söka in till ett hem. Bara detta är i sig ett argument för hur pressad den biståndssökande är.”

”Min pappa gick bort i oktober. Sorgen är tung. Men jag har alla fina minnen kvar. Det som var så bra var kommunens bemötande. Han ramlade hemmaoch skadade sig. Efter operation av en lårbensfraktur så blev han mer förvirrad och dement. Men sjukvården först och sedan kommunen var så bra att ha att göra med. Läkare berättade att pappa inte kunde bo i sitt hus med hemtjänst längre. Han behövde dygnet runt omsorg. Så en plats på äldreboende ordnades snabbt. Hemma i byn. Kommunens handläggare var raka motsatsen till de man läser om i tidningarna. Trevliga och snälla.Aldrig ett ord om att det inte finns resurser. Pappa hade hemtjänst i flera år och allt vi önskade till pappa ordnade sig snabbt. Utan krångel.”

”Jag hittade min mamma helt nerbajsad och nedkissad i hennes lägenhet när jag kört 35 mil då jag bor på annan ort. Detta trots att hon haft besök av tre personer från privat hemtjänst samma dag. Ingen vill senare ta ansvar för det inträffade utan skyllde ifrån sig. Mamma var ensam och jag tror att hon hade mått bättre om hon bott exempelvis på ett äldreboende lite tidigare. Hemtjänsten får inte ens handla mat till de gamla, än mindre tar de ut dem på promenad. Det är förfärligt.”

”Jag tillsammans med mina två bröder kämpar för vår pappas räkning som vill in på ett äldreboende. Vi har nu fått avslag tre gånger. Den sociala biten har blivit mycket besvärlig för vår far sedan mamma gick bort för några år sedan. Han är 93 år och har jobbat hela sitt liv som murare och andra fysiskt krävande arbeten som gjort att kroppen fått stryk. Hjärtflimmer, ny höftled, ny knäprotes han har även haft en mindre stroke. Hans önskemål är att få mer gemenskap tillsammans med jämnåriga. Inte olika hemtjänstpersonal som kommer om dagarna. Vår uppfattning är att handläggaren inte förstår hur han mår. De lyssnar på vad han säger när han stolt berättar om sitt liv, men förstår inte hur han egentligen mår. Han kommer aldrig att släpa sig i skiten utan stolt hävda att han klarar sig själv. Att han tillsammans med oss gjort en ansökan till äldreboende är det rop på hjälp som en duktig handläggare skulle förstå och tyda. Oerhört tragiskt och deprimerande både för pappa och oss anhöriga.”

”När min pappa avled 2014 blev min mamma helt apatisk. Åt inte, kunde inte flytta sig från sängen till rullstolen och kunde inte tala förståeligt. Hon hade dessutom börjat bli medicinerad för demens. Hemtjänsten kom sex gånger per dag och fyra gånger per natt men ofta personer hon inte kände igen. När vi så skulle bestämma mammas framtid tillsammans med biståndshandläggaren så var det inte tal om annat än en plats på ett äldreboende och det är vi glada för. Mamma är nu pigg och glad. Hon behöver inte sitta ensam och äta. Dessutom får hon nylagad mat istället för plastförpackningar. Det anordnas många aktiviteter och utflykter. Jag kan inte förstå varför inte alla som önskar skakunna få ha det så här.”

”Min mamma har alzaimer sedan 2007 och hon skulle ta hand om min pappa som då var 84 år och hade åldersdemens. Mamma ville inte ha någon hjälp i hemmet och pappa var i en beroendesituation till mamma. Mat blev det inte varje dag då mamma inte orkade och ibland glömde. Mamma kan äta frukost tre gånger om dagen för att hon inte kommer ihåg att hon redan ätit. En fruktansvärd situation att se på.  Efter att mamma blev ensam sökte vi plats på boende, vilket vi hade gjort två gånger tidigare. Mamma fick avslag igen och vid samtal med biståndsbedömare ställde jag frågan vad som krävs. ”Det ska vara fara för eget liv.” Nu har min bror köpt en lägenhet där mamma har fått flyttat in till honom. Mamma har hemtjänst där nu men tycker inte om att vara ensam och är orolig när min bror är på jobbet. Hur ska du kunna ha ork och tid att även ha ett eget liv när du har en nära anhörig som inte får den hjälp de behöver.”

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

#hemtillvarjepris

Mer i ämnet