Försvarsmakten har ett reglemente och en handbok som reglerar och förklarar hur så kallad krigsfångtjänst ska gå till – se faktaruta under artikeln.
– Alla förband ska kunna hantera krigsfångar i olika former, säger Michael Malm, överstelöjtnant och senior rådgivare på Försvarsmaktens strategienhet.
Men krigsfångtjänst är en militär förmåga som inte övats storskaligt i modern tid och är beroende av flera andra aktörer inom totalförsvaret.
– Det vi kan konstatera är att vi behöver öka utbildningen, kunskapen om krigsfångetjänsten rent generellt i systemet och vi behöver också öva mycket mer än vad vi gör, både på lokal, regional och nationell nivå.
Läger för 5000 fångar
Sverige är indelat i fyra militärregioner – norra, mellersta, västra och södra – och de har ansvar för att läger för krigsfångar sätts upp. Lägren ska vara dimensionerade för att kunna ta emot upp till 5000 fiendesoldater.
När det gäller registrering av krigsfångar och rapportering till deras hemländer så är det Svenska röda korset som på regeringens uppdrag upprättar en funktion med övergripande ansvar som kallas Nationella upplysningsbyrån (NUB), enligt förordningen (1996:1475) om skyldighet att lämna upplysningar m.m. rörande krigsfångar och andra skyddade personer.
Försvarsmakten och andra statliga myndigheter rapporterar in uppgifter om tillfångatagna fiendesoldater till Totalförsvarets plikt- och prövningsverk. Om det handlar om civila personer ska de rapporteras till Migrationsverket. Samma sak gäller för kommuner och regioner.
Totalförsvarets plikt- och prövningsverk och Migrationsverket vidarebefordrar sedan uppgifterna till NUB.
Se och hör mer i videoklippet här ovanför.