Redan på 1980-talet anade Nils-Axel Mörner att de fyra kvartsitblocken måste ha hämtats från Brantevikstrakten. Men först nu har stenbrottet kommit i dagen.
– Stenbrottet var gömt under en snårskog. Nu har jag röjt med ägarens tillstånd och stenarna som kommit fram där är fullkomligt identiska med fyra av stenarna i Ales stenar. De är av bergarten kvartsit, en sorts sandsten som blivit berg, där sandkornen bara består av kvarts. Det är en ljus och vit sten som blänker väldigt vackert. Stenarna har använts i fören och aktern av stensättningen och är helt magnifika, säger Nils-Axel Mörner, till SVT Nyheter Skåne.
Kvartsiten i Skåne kallas ibland för ”den skånska marmorn”.
Jorden krökte på ryggen
Nils-Axel Mörner är docent i kvartärgeologi, paleogeofysik, geodynamik samt i allmän och historisk geologi och har arbetat under flera år vid Stockhoms universitet. Han är specialiserad på jordbävningar och menar att det var en kraftig jordbävning mellan åren 785-750 f Kr med epicentrum strax norr om Glimminge på Österlen, som spräckte berget så att stenarna kunde brytas loss från platsen.
– Kvartsitberget var sönderbrutet på ett sätt som bara en större jordbävning kan åstadkomma. Det var då berget delades och man kunde ta vara på de finaste blocken. Man drog ner dem till stranden i Brantevik och flottade dem sedan troligen vidare till Kåseberga, säger Nils-Axel Mörner.
Enligt honom ska man ha brutit övriga stenar till skeppsättningen ur marken runtomkring Ales stenar.
– Mörner är en mycket kompetent geolog som gillar att sticka ut hakan och han har ibland varit kontroversiell. Men det är inte alls otroligt att stenarna fraktats från Brantevik. Liknande saker har hänt tidigare i historien. Till brittiska Stonehenge till exempel tog man stenarna ända från Wales, säger Anders Kaliff, professor i arkeologi och expert på fornskandinavisk religion vid Uppsala universitet.
Olika teorier om platsen
Det har länge funnits olika teorier om vad Ales stenar är för något och vad det har använts till. För geologen och geofysikern Mörner är det solklart:
– Det är självklart för mig att det varit en solkalender. Den har använts som en kalender och en klocka. Den visar upp dagens rytm och årets rytm och visar när man ska så och när man ska skörda.
Genom att mäta ett par hundra sprickor i berggrunden runt om på Österlen inklusive i stenbrottet som nu kommit i dagen i Brantevik, har Nils-Axel Mörner kunnat datera jordbävningen. Genom den dateringen menar han sig kunna säga att kvartsitstenarna forslats till Kåseberga cirka 700 år f.Kr.
Anders Kaliff menar att många vill se Ales stenar som en skeppsymbol för resan till livet efter detta, men vill inte uttala sig tvärsäkert om dess uppkomst och användning.
– Jag misstänker att Mörner vill ha en bronsåldersdatering på Ales stenar. Och det händer hela tiden nya saker så man kan inte avfärda hans teori. Det kan ligga delar av sanningar i det. Jag är öppen för att han kan ha rätt, säger arkeologiprofessor Anders Kaliff.