Vi träffar Magnus Bengtsson utanför sjukstugan på den svenskledda basen i Mazar e-Sharif i norra Afghanistan. Han är ambulanssjuksköterskan från Ängelholm som valde en av jordens farligaste platser före den skånska tryggheten.

Han ville göra något nytt och en arbetskamrat berättade om verksamheten på basen. Och Magnus kände att han ville men också kunde bidra till utvecklingen i landet.

– Som en kugge i hela maskineriet och jag känner mig inte som ockupant, möjligen krigare.

”Hittills har det handlat om bagateller”

Fyra månaders utbildning har han fått för de sex månader han ska tjänstgöra och det har då handlat om att komplettera hans utbildning med en specialutbildning om att ta hand om svåra kroppsskador. Men ännu så länge när halva tiden har gått har det bara handlat om bagateller.

– Förkylningar, stukningar och fotsvamp, men det är jag nöjd med, vi hoppas att det fortsätter så här.

Patrulleringarna är ett riskmoment men de blir allt färre när allt fler uppgifter överlåts till de Afghanska militärerna och poliserna.

– Inne på campen upplever jag inget hot men i vissa byar är vi inte välkomna.

”Får inte slappna av”

När det så är det dags för patrull så höjs pulsen. Konvojen består av 15 bepansrade fordon med ett 60-tal soldater, huvudsakligen svenskar. De åker i den så kallade galten och Magnus i sitt ambulansfordon.

– Man får inte slappna av. Det gäller att vara vaksam och beredd på att allt kan hända.

Det är ingen lång resa men eftersom det görs ständiga stopp där man undersöker vägarna efter hemmagjorda minor, så tar det halva dagen.

Målet är byn Qowland Khalili i den vackra Sholgaradalen som vid en tidigare patrull fick sin väg förstörd av just Magnus tunga fordon, när vägkanten gav vika.

– Jag åker ju i ett stort fordon som väger 23 ton och denna Afghanska jord har inget bindmedel så när det brister så ger den verkligen vika.

Det var lite nervöst när ambulansen upplevdes börja välta berättar Magnus men den stannade kvar på vägkanten.

Patrullen väcker förstås stor uppmärksamhet när de återvänder till denna relativt välmående och vänligt inställda by.

För denna skada krävde invånarna i denna vänligt inställda by 10 000 dollar för att kunna reparera vägen. Och det är för denna ersättning och eventuella behov av hjälp som konvojen har gått hit.

– Men de har ju redan grävt ordentligt här säger Magnus och pekar på ett avrinningsdike.

Lokalbefolkningen visar upp sina sjukdomar

Efter en diskussion om ersättningens storlek överlämnas 1 500 dollar. Det blir också en diskussion vem som ska få dem eftersom det finns en hög risk att mottagaren behåller en del själv.

För så är det i världens mest korruptionsdrabbade land. Ett land där man dör vid 45 och i ett land där vart sjätte barn inte får uppleva sin femårsdag.

Magnus berättar att lokalbefolkningen ofta kommer och visar upp sina sjukdomar i form av utslag och annat.

– Men om det inte handlar om färska sår så gör vi inte så mycket åt det, det har vi inte utrustning för.

Han berättar också att något som gjort intryck på honom är den stora fattigdomen här.

– Vissa byar ligger efter med hundratals år. Jag är väldigt nöjd med att vara född där jag är, det glömmer man när man är i Sverige.