När Jonas Nyberg besöker nedlagda Sankt Lars kommer minnena tillbaka.

– Det kröp på mig när jag kom in här, obehagligt. 

Han medicinerades starkt och låg apatisk i flera år. Hans historia återges nu av filmaren Mattias Wellander.  När han för den nya filmen sökte vittnesmål från mentalsjukhusets 133-åriga historia blev överraskad.

– Det finns jättemånga som vill berätta, nästan för många. Jag var inte alls beredd på den reaktionen, säger han.

Många minnen är ljusa

Men syftet med filmen ”Sankt Lars sjukhus: 'Där satt ju dårarna'” är inte att måla i mörka färger snarare tvärtom, för trots sitt tvivelaktiga rykte är mångas minnen väldigt ljusa från det naturnära området.

– Man saknar det fruktansvärt jämfört med det nya som har kommit. Det här miljöterapeptiska tänket som fanns, att man la det i en park. Jämfört med det nya komplexet här på Baravägen i Lund som kom till ner Sankt Lars lades ner, säger Jonas Nyberg som nu arbetar på Riksförbundet för social och mental hälsa i Lund.

Begravdes på en egen kyrkogård

Den psykiatriska vården på Sankt Larsområdet upphörde helt för fem år sedan, men i många år var området ett samhälle för sig och man hade fram till 50-talet även egen kyrkogård där mentalpatienterna skulle begravas. 

– Det var gamla grejer som satt i. Man var besatt av demoner, som man trodde förr i världen. Sådana saker tror jag hängde i, säger Jonas Nyberg.

Två tusen patienter ska ha begravts här men bara ett par hundra rostiga järnstavar sticker upp kring några järnvägssyllar. Ett och annat järnkors bryter raderna.  

Ett nummer på en järnstång på denna undanskymda plats. Det är vad dom bortglömda patienterna kunde räkna med när dom lämnade jordelivet.

– Man gömmer undan dem och håller dem borta från det övriga samhället för det är en skam att visa upp. Så är det inte riktigt nu längre, idag får vi ligga på vanliga gravplatser, säger Jonas Nyberg och tittar bort över raderna av järnstänger.