Hösten 2008 jobbade Ann-Louise Kling Reiver på lasarettet i Eksjö. Hon är då 58 år. Allt eftersom tiden går blir hon tröttare och tröttare. Till sist orkar hon nästan ingenting längre.
– Jag var väldigt speedad och kunde inte slappna av. Jag fick värk i kroppen och ont i huvudet, säger hon.
Den första läkaren de gick till gav Ann-Louise rådet att vila upp sig under två veckor och sen komma tillbaka. Under tiden har maken Egon Reiver sökt på internet efter vad som kan ligga bakom fruns symptom, och hittat en tänkbar förklaring.
Läkarna trodde inte på dem
– Hon jobbade i en aggressiv datamiljö och jag tror att det påverkade, berättar han.
Den andra läkaren de gick till ville inte tro på Egon och Ann-Louises förklaringar, utan ville hänvisa till någon form av psykisk åkomma.
– Jag har aldrig blivit elakt bemött, förutom av vissa läkare som känt att jag bara hittat på och vill skriva ut psykiska mediciner till mig. Vilket det inte är, det är definitivt inget psykiskt, säger Ann-Louise.
Och Egon är lika bestämd.
– Jag känner Ann-Louise sen många år både utan och innan, och något psykiskt fall det var hon definitivt inte, säger han.
Docenten och överläkaren Lena Hillert har forskat kring elöverkänslighet. Hon är noga med att poängtera att symptomen inte är påhittade. Människor som upplever att de är elöverkänsliga mår dåligt, men orsaken ligger inte i elektromagnetiska fält eller strålningar.
– Det här orsakssambandet har inte kunnat bekräftas i vetenskapliga studier. Tvärtom har studier visat att besvär förekommit även när personerna inte är utsatta för exponering, säger Lena Hillert.
Elsanerade hemmet
Ann-Louise och Egon åkte hem, och bestämde sig för att elsanera huset.
– Vi har bland annat kapat fjärrvärmerören och satt på isoleringar. Innan hon blev sjuk hade vi cirka 400 nanotesla här, och efter att jag satt dit isoleringsmuffarna på rören var vi nere i cirka 30. Det är en sån påtaglig skillnad, säger Egon.
Men vägen tillbaka har inte varit lätt. Ann-Louise fick sluta sitt jobb på lasarettet, där var för mycket mobil strålning, och driver nu en fotvård i gårdshuset på deltid.
– När det var som värst hade man ingenstans att ta vägen. I dag lider jag inte av elöverkänsligheten, i dag är det mest strålningen från master och mobiler som stör, säger hon.
Att bota elöverkänslighet är svårt, enligt Egon, som i dag är ordförande för Elöverkänsligas förening i Jönköpings län.
– Man måste titta på vilken källa det är som stör och se till så att man inte utsätter sig för de här störningarna. Om man i ett tidigt skede tar tag i problemet kan man komma tillbaka. Däremot personer som gått år efter år och kroppen brytits ner mer och mer har svårare att komma tillbaka.