Det hände den 28 april. Lilian Rönn hade haft ont i huvudet i några dagar och trodde det handlade om den vanliga migränen. Men så blev huvudvärken akut mycket värre.
– Så jag sätter ner huvudet mellan benen och då känner jag hur det knastrar i huvudet, som kolsyra. Då förstår jag att det inte är en svimningsattack. Jag har fått en stroke.
LÄS OCKSÅ: Forskare: ”Vårdpersonalen är för snabba med att tolka”
Lilian är utbildad undersköterska och känner till symptomen. Hon var ensam hemma och kom inte åt mobiltelefonen. Så mitt i kaoset inser Lilian att hon måste ut på gården för att tillkalla hjälp. Hon har bara bh och trosor på sig men vinglar ut på gräsmattan för att ropa på hjälp.
Upptäcktes av grannen
Närmaste granne är Vimmerby Plåt och Mekaniska, där man just hade avslutat fikarasten. Niklas Isaksson gick mot arbetsbänken vid fönstret för att hämta verktyg, när han plötsligt såg något märkligt på tomten mittemot.
– Jag såg en tjej som stod och skrek på hjälp här ute och viftade med armarna lite huller och buller och såg allmänt konstig ut. Hade jag kommit någon minut senare hade jag aldrig sett henne, för då hade hon legat bakom staketet där, säger han.
För Lilian föll omkull och blev liggande på gräset. Där hittades hon av ambulanspersonalen som var på plats fem minuter efter att larmet gått. Men det som sedan händer finns det två olika versioner av: Lilians – med stöd av Niklas och andra vittnen – och ambulanspersonalens.
Letade efter piller
Lilian har i en anmälan till Ivo (Inspektionen för vård och omsorg) beskrivit hur ambulanspersonalen behandlade henne brutalt. Slet i henne och försökte ställa henne upp med orden: ”Skärp dig, sluta larva dig. Upp på benen!”
Personen släppte henne sedan och hon slog hårt i marken. Därefter togs hon in i huset, där personalen började fråga henne om hon tagit några droger, letade efter piller och andra substanser.
– De gick och letade i mina skåp och kom med en påse torkad Karljohansvamp från mitt kryddskåp och frågade vad det var för någonting, berättar Lilian Rönn.
När hon blev illamående och kräktes sa de: ”Du kan lika gärna erkänna vad du stoppat i dig, vi ser det på dig”.
– De dömde mig efter mitt utseende, konstaterar Lilian. Jag känner själv att mitt rosa hår och alla mina tatueringar gjorde att de fattade sitt beslut om vad jag var för person.
LÄS OCKSÅ: Landstinget försvarar vårdens agerande
”Konstigt bemötande”
Niklas Isaksson på Vimmerby Plåt och Mekaniska som var framme hos Lilian i väntan på ambulansen, stannade kvar när ambulansen kommit. Han är mycket kritisk.
– Det var ett konstigt bemötande. Jag tycker inte att man beter sig som de gjorde mot en person som ligger ner.
Ambulanspersonalen ger en annan bild i en skrivelse till Ivo. Man slet inte upp Lilian från marken, utan hon ombads att resa sig upp med hjälp. När hon kommer upp med stöd orkar personen inte hålla henne utan hon faller till marken. Det var inget medvetet, enligt personalens berättelse.
De tittade efter mediciner och övriga substanser på bord och bänkar, men ”rotade” inte.
– Jag var livrädd, säger Lilian. Jag visste ju att jag fått en stroke och ville till sjukhus. Snabbt.
Två blodproppar i lillhjärnan
Men ambulanspersonalen tog tid på sig. Efter drygt en timme i hemmet i Vimmerby åkte ambulansen till slut iväg mot sjukhuset i Västervik, 5,5 mil bort. Utan blåljus.
Väl framme konstaterades att Lilian hade drabbats av två blodproppar i lillhjärnan. Efter någon dag skickades hon vidare till universitetssjukhuset i Linköping, där hon låg uppkopplad och övervakad i två dygn.
Nu har det gått fyra månader sedan stroken och Lilian har försökt att börja jobba på halvtid igen.
Hon har en vänstersida som inte vill det som hon själv vill. Vänsterbenet vill inte springa. Vänster ansiktshalva känns emellanåt som om den är bedövad. Vänster hand fungerar dåligt.
”Jag kunde ha dött här hemma”
Pincettgreppet, att ta ett föremål mellan tummen och pekfingret, är något hon tränar på. Dag efter dag plockar Lilian makaroner i en mugg. Försöker få vänster tumme och pekfinger att samarbeta, men det blir klumpigt. Makaronerna måste plockas upp med hela handen i stället.
Kommer du att bli helt återställd?
– Det vet man inte. Ingen kan säga det.
Anmälan till Ivo skickades in i juni. Nu väntar Lilian otåligt på besked om varför det tog så lång tid att komma till sjukhuset.
– Jag kunde ju ha dött här hemma.
Landstingets ambulanschef vill inte kommentera det enskilda ärendet utan vill avvakta Ivo:s utredning.