Sonen är i dag 17 år och dömdes förra året för brott han begått i huvudsak under 2018. Gruppen han var med i hotade sina offer med våld och sa ibland att de hade vapen. Jackor, halskedjor, mobiltelefoner och SL-kort var några av bytena de fick med sig. Enligt mamman var han inte ute sent på kvällarna, utan brotten skedde när han borde varit i skolan.
Problem sedan skolstarten
Redan i förskoleklass blev det tydligt att sonen hade svårt att klara skolan. Han diagnostiserades med bland annat adhd, trotssyndrom, dyslexi och problem med siffror. Mamman beskriver det som svårt att få iväg honom till skolan och upplever att skolan inte ingrep. Hon berättar om ett tillfälle när han varit hemma i tre veckor utan att hon själv lyckats få iväg honom. Ingen från skolan hörde under den tiden av sig och hon kontaktade dem då och frågade om han inte saknades, men känslan var den motsatta.
– Det tyckte att det var skönt när han inte var där, kändes det som, säger hon.
Ungdomsrån ett av skälen till fler tvångsomhändertaganden
– Jag tycker att det här visar på behovet av att skolan inte kan klara av allting själv utan ibland behöver man mer hjälp från socialtjänsten, säger Stockholms socialborgarråd Jan Jönsson (L).
Att närmare hälften av dem som dömdes för personrån förra året var under 18 år kommer inte som en överraskning för Stockholms stads högst ansvariga för sociala frågor.
– Tyvärr ser vi i socialtjänsten att många av dem som begår rån är unga. Vi har av det skälet varit tvungna att tvångsomhänderta fler unga än tidigare under förra året, säger socialborgarrådet.
Ett skäl till att samhället inte lyckas stödja barn tidigt och förhindra kriminalitet är att socialtjänsten inte alltid vet vad som fungerar, menar Jan Jönsson.
– Man behöver komma in redan i lågstadiet, säger han.
Han lyfter arbetet som är känt som ”Rinkebyprojektet” och går ut på att BVC och socialtjänst kommer in i hemmet redan under småbarnstiden. Om metoden fungerar visar sig först när ugndomarna blir tonåringar. Hittills har man enligt socialborgarrådet kunnat se resultat i form av att familjer vågar ta hjälp från socialtjänsten.