Unizon, riksförbundet för Sveriges kvinno- och tjejjourer, har 2015 och 2017 presenterat en rapport som de kallar Kvinnofridsbarometern. De beskriver barometern som en extern granskning av kommunerna, ett verktyg som kan användas för att utvärdera och förbättra arbetet med kvinnofridsfrågor.

”Inte prioriterat”

Barometern visade 2017 bland annat att 60 procent av kommunerna inte har mätbara mål för arbetet med kvinnofridsfrågor. Hälften av kommunerna har ingen analys över hur många våldsutsatta kvinnor som bor i kommunen och vilket skyddsbehov de har. Var tredje socialchef saknar helt utbildning om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Enligt Unizon finns det saker gemensamt mellan de kommuner som rankas lågt i barometern.

– Arbetet är inte prioriterat. Det är oorganiserat och faller på eldsjälar, säger Olga Persson, generalsekreterare Unizon.

”Analys av skyddsbehov är bara en rekommendation”

Sveriges kommuner och landsting (SKL) menar att det snarare är positivt att varannan kommun har en analys över antalet våldsutsatta kvinnor och deras skyddshov.

– Det Unizon frågar efter är att man ska göra en analys och kartlägga förekomsten av våld mot kvinnor. Men det här är inte lagstiftat utan ett allmänt råd som Socialstyrelsen gett ut och då är det bra att hälften av kommunerna ändå gör det kan jag tycka, säger Åsa Furén-Thulin, sektionschef på avdelningen för vård och omsorg, sektionen för socialtjänst vid SKL.

”Arbetet måste följas upp”

Men Unizon anser ändå att kommunerna har ansvar för att skydda kvinnor som utsätts för våld av män i nära relationer.

– Kommunerna har ett ansvar som de måste ta varje dag, de måste mäta att medarbetarna gör det de ska. Arbetet måste följas upp, det räcker inte med policys som ligger på en hylla någonstans, säger Olga Persson.