Victoria Örnberg och den åtalade pojkvännen hade känt varandra sedan tidigare men blev på allvar ett par under en fest i Uppsala i slutet av sommaren 2016.
Victorias familj kunde snabbt se att Victoria drogs med i den nye pojkvännens destruktiva livsstil och för Victoria kom nu tillvaron allt mer att handla om pojkvännens sfär, som bland annat innehöll droger.
”Gav alltid alla människor en chans”
Under vårens gång har fallet om Victoria Örnbergs död diskuterats flitigt i olika forum och nu väljer Victorias storasyster, Alexandra Andersson, att berätta om sin lillasyster och om tiden efter händelserna på Luciadagen.
LÄS MER: Han misstänks för mordet på Victoria
Hennes minnen av Victoria är mycket varma.
– Hon var den mest godhjärtade människa jag någonsin har känt. Hon bjöd på sig själv och gav alltid alla människor en chans. Trots att hon bara var 19 år så var hon väldigt klok, berättar Alexandra Andersson.
Svartmålning på internet
I olika sammanhang har Victorias person diskuterats efter att hon förlorade livet. Det har handlat om svepande beskrivningar om henne som en naiv person som faller för kriminella killar. Beskrivningar som har kommit från personer som inte alls har haft någon relation till Victoria eller vet vem hon är. Det har skapat upprörda känslor hos familjen.
– Ja, det är lätt att säga så: att det bara är en tjej dras till ”bad boys”, men det var hon inte. Hon kom från ett fem år långt normalt förhållande med en ”normal” kille och hon har aldrig haft några destruktiva förhållanden förut.
– Jag vet att om hon hade kunnat förutse att han skulle slå henne skulle hon aldrig varit kvar, säger Alexandra.
Allt stod inte rätt till
I förundersökningen om Victorias död går att läsa vittnesberättelser från de boende i trapphuset som beskriver hur de bland annat sett Victoria tillsammans med pojkvännen på innergården och att Victoria uttryckt att hon inte ville att pojkvännen skulle slå henne igen.
LÄS MER: Åklagaren yrkar på 14 års fängelse
Det tillsammans med de andra saker som grannarna hört under morgonen och förmiddagen borde ha alarmerat någon av dem att något inte stod rätt till, tycker Alexandra.
– Jag tänker att om man bor vägg i vägg med någon och man hör något som man tror är ett barn som skriker i panik efter sin mamma så är väl det minsta man kan göra att ringa polisen. Jag köper att man inte törs gå och knacka på, men jag tycker att det är hjärtlöst och typiskt svenskt att bara strunta i det, säger Alexandra som också framhärdar att hon inte vill skylla Victorias död på någon av dem, men samtidigt konstaterar att det skulle kunna ha slutat annorlunda.
– Ja, hade man ringt polisen, knackat på eller stört på något vis så tror jag att det hade kunnat avbrutits. När man ser en tjej säga ”du får inte slå mig igen”, försöker man inte bara gå fram och säga ”vill du ha hjälp, eller?”. Det tycker jag är det minsta man kan göra.
Uppslitande period
Tiden efter Victorias död har familjen kantats av polisförhör, tidningsskriverier och rättegångsdagar. Det har varit en uppslitande period för familjen.
– Allting har varit fruktansvärt jobbigt, det är det värsta jag har gått igenom i hela mitt liv. Dagen efter det hände blev jag kallad till förhör. I dag minns jag ingenting eftersom man var som i en bubbla. Man har inget tidsperspektiv.
LÄS MER: Misstänkt styckmördare inte psykiskt sjuk
För varje ny grej som inträffade i rättsprocessen, när det skrivits i tidningar eller som när det äntligen, först tre månader efter Victorias död, blev dags begravning så har allting börjat om.
– Allt dras upp igen. Det är som att man ska ta sig igenom samma sak varje gång, säger Alexandra.
Vad känner du nu när rättsprocessen snart är över?
– Det ska bli skönt att cirkusen liksom tar slut. Jag vill minnas henne och sörja henne. Jag vill inte tänka på händelsen, eller honom. Jag vill fokusera på henne – det är det minsta hon är värd.