1,3 miljoner svenskar vårdar en sjuk anhörig och ofta räcker inte energin till mycket annat än att få vardagen att gå runt.

”Den största bördan i våra liv har varit den ständiga kamp som det innebär att leva med personlig assistans dygnet runt, årets alla dagar. Jag unnar inte ens min värsta fiende att bli utsatt för det”, skrev signaturen E i vår chatt om anhörigvård under gårdagen.

Signarturen Kjell Bertilsson berättar: ”Lägenheten är omgjord till sjukrum med massor av mediciner o utrustning. Var finns vårdavdelningen som tog hand om patienter tidigare?”.

”Annas” sjuttioåriga mamma fick inte en hel natts sömn på sju år efter att hennes make blivit sjuk.

Skammen

Ewa Persson känner sig lyckligt lottad som fortfarande har energi att prata öppet om hur det är att vårda en anhörig i hemmet. Flera av dem som hört av sig till henne berättar om skamkänslor över att inte orka ta hand om sin närstående.

– Det måste fram, man kan inte lägga skam på en anhörig för att omvårdnaden ser ut såhär. De måste synas och räknas, de anhöriga, säger hon.

Hon är fast besluten att få en lösning på problemet, som hon upplever vara ett ”glastak” eller en ”grop” mellan regionen och kommunen. Hemtjänsten hinner inte med och rätten till vård är minst lika viktig som frågan om hur gängkriminaliteten ska bekämpas, tycker hon.

Folkomröstning

Ett systemfel som många håller med henne om. Folk från hela landet och med olika bakgrunder har hört av sig.

– De vill vara med i något, något påverkningsbart. Så många som nu tagit tag i det här och tycker att det är viktigt. Om jag så ska sitta i rikstelevisionen eller söka socialministern, så ska jag det. De måste höra vad jag säger. Jag kommer göra saker, men vad vet jag inte än.

Kanske en namninsamling, kanske en folkomröstning. Ja, Ewa Persson är beredd att driva frågan så långt som det är möjligt.

Men samtidigt, påpekar hon, är det viktigaste att hennes make, Peo, mår bra.