Alexandra Henriksson som i dag bor i Kil är uppvuxen utanför Prag och minns de dramatiska händelserna 1968.
– Ja jag var tolv år då och jag minns att min mamma väckte mig väldigt tidigt på morgonen, vid halvsex-tiden, och grät och sa att det är krig. Vi bodde i ett litet hus precis vid huvudleden mot Prag och när vi tittade ut genom sovrumsfönstret rullade redan tanks och militärbilar förbi, berättar Alexandra Henriksson.
Samtidigt var Torbjörn Hedwall, numera bosatt i Ransby i Nordvärmland, i Bratislava. Han var ishockeymålvakt och hade blivit kompis med legendariske tjeckoslovakiske målvakten Vladimír Dzurilla och tränade med hockeylaget Slovan Bratislava. Torbjörn filmade tanksen när de rullade in.
Fattade inte helheten
– Man fattade inte liksom helheten och innebörden i allting så där när man är ung, utan det var i stort sett att det var spännande, säger Torbjörn Hedwall.
Tjeckoslovakien var på väg att demokratiseras, med reformer och ökad frihet för invånarna. Men då genomförde styrkor från Sovjetunionen och andra Warszawapaktsländer invasionen av Tjeckoslovakien och stoppade försöket att införa en demokratisk socialism. Sovjetunionen återtog greppet om Tjeckoslovakien som sattelitstat.
Direkt efter invasionen var läget förvirrat.
Totalt kaos
– Det var tre fyra dagar då det var totalt kaos. Folk visste inte om de kunde åka till jobbet, ingen visste fortfarande vad det skulle bli, vad som hände. Man började protestera, man gjorde flygblad, man skrek ”go home”, kastade sten på soldater, säger Alexandra Henriksson.
Men de invaderande soldaterna var också undrande. Enligt Alexandra åkte de dit i tron att de skulle hjälpa befolkningen.
– Vad vi förstod lite senare så var de lika förvirrade. De kunde inte förstå varför dom var hatade.
Tänker på solidaritet
Det skulle dröja 20 år innan Tjeckoslovakien fick sin frihet. Även om invasionen var en skräckupplevelse för Alexandra Henriksson är det solidaritet hon tänker på när hon ser tillbaka på det som hände för 50 år sedan.
– Det kanske låter lite konstigt men jag tänker att jag faktiskt är lite glad att jag har varit med om det, för jag tycker att jag kommer förmodligen aldrig i mitt liv kommer få uppleva sådan solidaritet och enighet bland folket som det var då på den tiden, förklarar Alexandra.