Det saknas än så länge relevant statistik, men bilden som enskilda poliser och företrädare för olika organisationer ger är samstämmig. Människor som var sköra redan före coronautbrottet har drabbats hårt av den isolering smittan medfört.
– Grupper som redan mår dåligt far väldigt illa nu. Det jäser därute och jag tror det kommer att bli ännu värre, säger Pirjo Stråte, vice ordförande på SPES, Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd.
Samma bild har Karin Schulz, generalsekreterare på Mind.
– I mars förra året hade vi 16 000 påringningar på vår självmordslinje (samtalsstöd på telefon). I mars i år var det 25 000 samtal. Så det har skett en plötslig och kraftig ökning, säger hon.
Ökad risk
Else-Marie Törnberg på Suicidprevention i Väst varnar för att risken för självmord nu ökar dramatiskt. Enligt henne går både de så kallade självmordslinjerna och äldrelinjerna för högtryck nu.
– För en människa som brottas med självmordstankar är ensamhet, upplevd eller faktisk, själva kärnan. I tider när vi måste vara ännu mer isolerade blir det svårare. Man kan ha svårt att bryta isoleringen eller söka hjälp i vanliga fall – nu blir det värre.
Aktiviteter som människor med psykisk ohälsa tidigare har kunnat delta i har i princip upphört, samtidigt som vi uppmanas att stanna hemma. Och det har blivit svårare att få hjälp.
– Hela samhället är upptaget av corona, och det läggs inte mycket kraft på andra insatser. Allt har stannat av. Folk stannar hemma och jobbar...Det saknas stöd för människor som mår dåligt, samtidigt som behovet ökat, säger Pirjo Stråte.
Forskare: Unik kris
På NASP, Nationellt centrum för suicidforskning och prevention, konstaterar verksamhetschefen Gergö Hadlaczky att mer isolering kan leda till fler självmordstankar.
– Vid stora samhällskriser brukar faktiskt antalet självmord gå ner. Den här krisen skiljer sig på det sättet. För många blir den fysiska isoleringen också en social isolering. Den som redan är ensam håller sig hemma. Det blir en förstärkningseffekt, säger han.
Gergö Hadlaczky påpekar också att normala reaktioner, som förtvivlan efter till exempel någon närståendes bortgång, i vanliga fall kan fångas upp av samhället.
– Men den här gången är det svårare för samhället att agera.