De kom egentligen under 1980–talet, askgravplatserna, men det är först under 2000–talet som gravskicket har fått ett ordentligt uppsving.

– Det här har ökat väldigt mycket och man fick till och med gå in och ändra lagen 2012 så man fick det här begränsade gravskicket, det fanns inte tidigare, säger Staffan Lundstedt, hortonom och kyrkogårdskonsulent vid Svenska kyrkan.

När Svenska kyrkan gjorde en kartläggning 2012 fanns 800 askgravplatser i Sverige, nu tror Staffan Lundstedt att de är uppemot 1 000 stycken.

Slipper skötseln

Med askgravplatser menas att gravrättsinnehavaren, oftast någon anhörig till den döde, inskränker sin bestämmanderätt över gravplatsen – det är förvaltningen som i förväg bestämt hur stenarna ska se ut, hur eventuella planteringar ska utformas och tar hand om skötseln.

– Många vill ha skötselfria alternativ. Det är mycket mer ovanligt i dag än tidigare att de anhöriga går och rensar ogräs och klipper och planterar, säger Staffan Lundstedt.

Ett annat allt mer efterfrågat alternativ är askgravlundar. Det är ungefär som en minneslund, med den skillnaden att de avlidnas namn finns i pärmar eller på skyltar i anslutning till lunden. Ett mindre anonymiserat alternativ helt enkelt.

Kände tvång

Staffan Lundstedt tror att de här gravskicken är populära för att många känner i dag känner att de inte har tid att sköta en grav. Minneslunden kom som ett välkommet alternativ i slutet av 50-talet för många som känt ett tvång att sköta graven efter sina föräldrar.

– Det var en väldig skam att ha en grav som var dåligt skött. En människa är inte död så länge man finns kvar i minnet hos andra. Ser man en illa skött gravplats, då förstår man att den här människan är det ingen som kommer ihåg längre. Och det är ju egentligen den riktiga döden, säger han.