– Det finns tydliga och klara nationella riktlinjer, dels i skollagen, dels i socialtjänstlagen. Sen vill man misstänker jag av politiska skäl inte genomföra det. Man vill exkludera och diskriminera, säger Andreas Pettersson, jurist och forskare vid Umeå universitet.

– Den bilden ställer jag verkligen inte upp på. Det är ju den tolkning man gör av socialtjänstlagen som gäller, och de överenskommelser som finns inom EU-länderna, säger Margareta Rönngren (S), kommunalråd i Umeå.

Frågan om hur kommunerna ska förhålla sig till utsatta EU-medborgare som tigger på olika platser i Sverige, delar tyckare, jurister och beslutsfattare i olika läger. Man tvistar om vilken rätt de egentligen har till olika typer av understöd, hur frågan om skolgång ska lösas. Ska välfärden för ett barn som bor i husvagn bedömas av socialtjänsten på samma grundvalar som barnet i bänken bredvid – som bor i villa?

Glasklar lagstiftning

Frågan om föräldrarnas försörjning är central för lagstiftningen, och i Umeå har man i väntan på nationella riktlinjer, valt att istället låta barnen delta i annan pedagogisk verksamhet. Men enligt Andreas Pettersson, är lagstiftningen glasklar.

– Om det är så att lärare och skolhälsovård upptäcker att det finns sociala problem när barnen kommer in i skolan, då finns socialtjänstlagen där som ett stöd för kommunen att agera ytterligare, och hela tiden se till barnets bästa, säger han.

– Vi har inte stängt några dörrar, vi har barn som går i skola, där föräldern har fått ett arbete och man har en bostad, säger Margareta Rönngren.

För regeringens samordnare i frågan – Martin Valfridsson – är just barnen och deras skolgång en prioriterad fråga. Enligt Andreas Pettersson, har han däremot egentligen bara en uppgift.

– Det finns allt lagstöd som behövs för att hjälpa de här människorna, och det enda en nationell samordnare behöver göra är att se till att kommunerna börjar ta det här ansvaret systematiskt, säger Andreas Pettersson.