Tydligare regelverk krävs för fallskärmshoppning
För drygt ett år sedan förlorade vi kära anhöriga i flygolyckan utanför Umeå. Av respekt för Haverikommissionens arbete har vi inte uttalat oss kring olyckans orsaker. Vi har följt arbetet och lärt oss mycket, så när Havkom nu presenterat sin rapport vill vi ge vår syn på viktiga omständigheter. Vi gör det för att ingen ska behöva mista sitt liv i framtiden, eller som vi drabbas av en livslång sorg och saknad.
Ett tungt ansvar vilar på EASA (europeiska flygsäkerhetsmyndigheten), men även på fallskärmsklubbens flygansvariga. Ett liknande haveri hände i Finland 2014 (Jämijärvi), då åtta hoppare omkom när planets vinge bröts och planet störtade. Slutsatsen är att om de rekommendationer som Finlands Havkom tog fram, skulle ha antagits som reglemente och tillämpats i Sverige – då hade olyckan i Umeå troligen aldrig inträffat. När man läser den rapporten, känns allt så onödigt. EASA vidtog inga åtgärder, men nationellt i Finland bildades en säkerhetsgrupp med flygklubbar och fallskärmsklubbar. Flera mål sattes upp, bl.a:
• Adekvat utbildning för piloter. • Utbildning av hoppare vad gäller lastning av flygplan och hur man får röra sig i planet. • Flygplan ska ha tydliga markeringar hur det ska lastas och var man ska befinna sig.
Svenska Havkom trycker nu på för att EASA äntligen ska ta detta på allvar. Men vi frågar oss varför klubbverksamheten i Sverige inte dragit lärdom av olyckan i Finland. Det fanns inga skriftliga instruktioner för piloten i Umeå eller markeringar i planet. Man startade med ett överlastat och baktungt plan, vilket innebar att säkerhetsmarginalerna var mycket små när flera olyckliga omständigheter uppstod under flygningen (bl.a. molnbildning, lång väntan på landande trafikplan och en trög dörr).
Om piloten haft en skriftlig myndighetsinstruktion att följa, skulle han gjort det. Nu följde han de instruktioner som fallskärmsklubbens flygansvariga gav. Piloten som omkom var välutbildad jämfört med många privatflygare. Han hade klarat psykologtester och genomgått pilotgymnasiet (två år) och även en utbildning på Nya Zeeland. Han var 27 år och närmade sig antalet flygtimmar som krävs för att utbilda sig till trafikpilot. Däremot var han oerfaren vad gäller fallskärmshoppning, han hade gjort 25 lyft med hoppare i det aktuella planet.
En mycket enkel åtgärd hade varit att flyga med färre antal hoppare för att skapa rimliga säkerhetsmarginaler. Förvisso borde man alltid flugit med färre antal hoppare i ett plan av den här modellen. Utredningen visar nämligen att planet var överlastat och att beräkningen av tyngdpunkten i lastutrymmet var felaktig. Den låg utanför och bakom det kritiska området. Vittnen i utredningen påtalar dessutom att signalen för stallvarning ljöd under flygningen som föregick olyckan. Då sa man åt personer att flytta på sig.
Om ett plan stallar (tippar bakåt och ställer sig uppåt), försvinner lyftkraften och planet svänger av i den riktning som propellern snurrar, s.k. wash-effect. När man läser Havkoms gedigna utredning framgår händelseförloppet ganska tydligt. Planet har stallat, sedan dragits åt vänster och med nosen nedåt.
Varför lastar man ett plan så fullt? Tyvärr kan det finnas ekonomiska incitament bakom. Det visar sig att en del av personerna som var ansvariga för flygverksamheten, och därmed säkerheten, också ingår i styrelsen för det bolag som bedriver verksamheten inom Umeå fallskärmsklubb. Detta kan innebära en onödig intressekonflikt mellan säkerhet och pengar till verksamheten, särskilt när ett tydligt reglemente saknas.
Ingen ville att detta skulle hända, allra minst fallskärmsklubben. Men vi som mist våra anhöriga vädjar nu till ansvariga myndigheter, svenska fallskärmsklubbar och pilotföreningar: se till att skapa ett seriöst säkerhetssystem för privat fallskärmshoppning som efterlevs.
Du som hoppar fallskärm: läs Havkoms rapport noga (www.havkom.se) och ställ krav på din förening.
Rolf Edling
Jaana Edling
Henry Anundi
Katarina Jokiaho
Julia Jokiaho
Johan Jokiaho
Gerhard Karlsson
Barbro Kvist
Sandra Wikström
Malin Karlsson
Agnetha Nyberg
Margareta Hägglöf
Svar från Umeå fallskärmklubbs ordförande Navid Haghjo:
Fråga: Flera anhöriga är kritiska till att flygplanet tilläts lyfta med maximalt antal hoppare ombord och att beräkningen av tyngdpunkten i lastutrymmet var felaktigt. Man anser att man borde ha flugit med färre hoppare för att skapa rimliga säkerhetsmarginaler. Hur ser du på det?
– Jag är inte någon flygtekniker, men vi har följt de regler och restriktioner som funnits vid tillfället. Givetvis är det viktigt att analysera detta i det fortsatta arbetet, säger Navid Haghjo, ordförande i Umeå fallskärmsklubb.
Fråga: De anhöriga anser att om det funnits bättre rutiner från de flygansvariga i klubben hade olyckan aldrig hänt, hur ser du på det?
– Jag lägger personligen ingen värdering i det. Jag tycker det är oerhört viktigt att man tar den lärdom som går att få ur det här och att man på lokal nivå och förbundsnivå analyserar grundligt och ser över möjliga förbättringsåtgärder.
Fråga: Finns det en konflikt mellan ekonomi (alltså att få upp så många hoppare i luften som möjligt per flygning) och säkerhet?
– Nej, säkerheten går alltid först.
Fråga: Har man tummat på säkerheten av ekonomiska skäl?
– Nej. Det är snarare att vi lyfter med avsevärt mycket färre hoppare än vad vi egentligen har kapacitet för, för att det av olika anledningar inte anses optimalt.
Fråga: Är det ett problem att den hos er som är flygsäkerhetsansvarig också sitter med i bolagets styrelse?
– Jag tycker absolut inte att det är ett problem. Jag ser det snarare som nåt positivt. Det är oerhört erfarna piloter och hoppare som har en oerhört kunskap som jag personligen tror är väldigt värdefullt i den här typen av arbete för att skapa en ökad förståelse.
Fotnot: Fallskärmsförbundet har efter Umeåolyckan tagit fram flera åtgärder för att höja flygsäkerheten.
