Rebecca Anserud hade just gått ut nian med bra betyg – när allt plötsligt förändrades. Hon blev deprimerad och började dricka alkohol för att dämpa ångesten. Till sist blev hon tvångsintagen på BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin i Umeå. Men hon fick ingen diagnos där.

– Dom såg mig som en tjej som hade tonårstrots. Som mådde dåligt, självklart, men inte att det var bipolär sjukdom, säger Rebecca Anserud.

Läste i psykologibok

Istället gick hon i nästan fem år utan diagnos. Hon pendlade mellan maniska perioder och djup depression. Det var först när hon själv läste i en psykologibok som hon började förstå att hon var bipolär. Rebecca kom till sist in på vuxenpsykiatrin, men hon fick knappt någon information alls om sin sjukdom. Istället fick hon en rad mediciner utskrivna.

– Det var högar jag tog. Till sist visste jag varken ut eller in vad det var för piller. På två år gick jag upp 55 kilo i vikt, säger Rebecca Anserud.

”Gör någonting!”

Idag är hon 27 år och under årens lopp har hon lärt sig att känna av och hantera sina olika perioder. Hon har ett bra liv – jobbar, föreläser och har skrivit en bok om sin sjukdom. Att Västerbottens läns landsting är sämst i landet på att snabbt hjälpa unga vid Barn- och ungdomspsykiatrin det gör henne upprörd.

– Gör någonting – satsa mer pengar på psykiatrin! Väntetiderna är förgörande. Mår man riktigt dåligt ska man ha akut hjälp. Man ska inte hamna där jag hamnade. Tills den dag jag tänkte dö för jag orkade inte, säger Rebecca Anserud.