Den 7 augusti 1965 återvände de båda Sundsvallsborna Gunnar Dahlgren och Dag Ekholm hem till Sundsvall i triumf, efter tre år på världshaven. På klipporna vid Vindhem på Alnö stod tusentals jublande människor och tog emot dem.
Fanfarer, fanbärare, och tal av stadsfullmäktiges ordförande – det hela var en mycket stor händelse som gav eko i hela landet.
Avslöjade inte planerna
När de båda vännerna lämnade Sundsvall ombord på Lunkentuss i juli 1962 skulle de, officiellt, segla till Medelhavet.
Men i hemlighet hade de köpt sjökort för de sju haven, och redan fattat beslutet att segla jorden runt med Lunkentuss. Bara en vän till dem, en seglingsintresserad läkare som undersökte Dag och Gunnar före avfärden, visste vad som var på gång.
Hade bestämt sig
Orsaken till hemlighetsmakeriet var att de inte ville väcka sådan uppståndelse (ingen trodde det skulle vara möjligt att världsomsegla med en sådan liten båt), och att de inte ville att de nära och kära skulle försöka stoppa dem.
För de hade bestämt sig. Det var nu eller aldrig.
Och när deras familjer i ett brev under resans gång fick veta att Gunnar och Dag skulle ta vägen hem via Söderhavet – då var de redan långt ute på Atlanten.
”Kap Horn var för mycket”
Och förverkligandet av deras gemensamma livsdröm hade börjat.
– Vi tog inte vägen runt Sydamerika förbi Kap Horn, det var liksom för mycket. Vi var ju nybörjare, säger Dag och skrattar.
– Men sedan vi tagit oss genom Panamakanalen seglade vi via Galapagosöarna till Söderhavet och ögrupperna där. Särskilt besöket på Tahiti var minnesvärt – där stannade vi länge för att undvika orkansäsongen, och bekantade oss med människorna där. Det var verkligen en upplevelse. Det här var ju innan en massa turister kommit dit, fortsätter han.
Den svåra vägen hem
Färden gick vidare via Australiens nordkust och Nya Guinea till Indiska oceanen med stopp på ett antal öar även där.
Till sist valde Gunnar och Dag den svåra vägen i stället för att ”gena” genom Suezkanalen – de seglade runt Godahoppsudden, Afrikas sydspets. Via Sydatlanten och stopp bland annat på Azorerna kom man hem till Sverige och Sundsvall på sensommaren 1965.
– I lite drygt tre år höll vi på, summerar Dag.
Ofattbar bedrift
På den tiden – när världen ännu var så oändligt stor och de flesta inte var så beresta – var det som Gunnar Dahlgren (som dog 2008) och Dag Ekholm gjorde en närmast ofattbar bedrift.
Med sina blott åtta meter är den ombyggda sjövärnskostern Lunkentuss fortfarande den minsta svenska båt som gjort en världsomsegling.
Och den gjordes utan egentlig navigationsutrustning, utan ekolod, utan kommunikationsradio och definitivt utan GPS.
– Vi navigerade på det gamla sättet – med en sextant som vi hittat på en fartygsskrot, med logg och med tid, berättar Dag.
Ingen toalett
En gammal dieselmotor på fem hästkrafter var det som fanns till buds mot stiltjen, eller om seglen skulle blåsa sönder. Endast ett litet fotogenkök fanns att göra maten på.
Och någon toalett fanns inte. Behoven gjordes via en så kallad captains chair, en toalettsits som hängdes ut över relingen.
– Vi var, både före och under resan, beslutsamma om att vi skulle lyckas. Men vi var samtidigt anspråkslösa – och det var också ett skäl till att vi inte berättade om våra planer innan vi åkte, berättar Dag.
– Vi var inte ute efter att sätta något rekord eller bli inskrivna i historieböckerna. Vi ville se världen där ute helt enkelt.
Restaurering
De senaste 15 månaderna har Dag Ekholm med hjälp av finansiären Bengt Näsman arbetat intensivt med att restaurera Lunkentuss.
Nu har hon, i nästan helt färdigt skick, överlämnats till Sundsvalls kommun som nu ska hitta en lämplig utställningslokal till världsomseglaren. De sista detaljerna på Lunkentuss ska göras klara nästa sommar.
Dag Ekholm, som nu återvänt till hemmet på Mallorca, är glad över det intresse och den fascination som Lunkentuss och hennes historia väcker.
– Jag hoppas att de yngre också genom det här kan se att man inte alltid måste ha så dyr och avancerad utrustning för att genomföra ett sådant här projekt. Det kan gå ändå, säger han.