För en vecka sedan åkte Peter Nässén till Polen efter att ha fått vetskap om att Djamal Hamaili från hjälporganisationen Hoppets stjärna befann sig där.
Rapporterade från Polen
Djamal skulle ta med sig de så kallade Tjernobylbarnen – det vill säga de barn som kom till Kärrsjö utanför Örnsköldsvik efter kärnkraftsolyckan i ukrainska Tjernobyl våren 1986 – och deras familjer som flytt från det krigsdrabbade Ukraina.
Chatta med Peter
Efter en vecka är Peter nu tillbaka på redaktionen och svarade under tisdagseftermiddagen på era frågor om resan. Nedan kan du läsa frågor och svar.
SVT's Peter Nässén svarar på dina frågor efter sin reportageresa till Polen
Pacifisten • Hur märkte du av kriget där nere, förutom flyktingarna.
I Krakow märktes det framförallt genom den enorma flyktingströmmen. Järnvägsstationen har förvandlats till en enorm flyktingmottagning och det var nästan lite absurt när man mitt i folkhavet kunde se någon turist komma bärandets på ett skidfordral och förvirrat leta utgången (det hände mig vid flera tillfällen). Sedan är det mängder av ukrainska flaggor som hänger överallt i stan, från privata fönster eller balkonger och från officiella byggnader, och sedan finna det afficher och slagord uppsatta/målade på många håll.
Namnlös • Det är redan så många journalister där nere. Varför ska du dit?
Jag träffade faktiskt inte så många andra journalister på plats, och det som gjorde att jag åkte till Polen var att jag hade möjlighet att på plats se hur en lokal hjälporganisation (från Örnsköldsvik) arbetar för att försöka hjälpa flyktingar som redan har en koppling till Övik (barn med sköldkörtelcancer efter Tjernobylkatastrofen som vistats i området) att ta sig hit igen, det är den lokala vinkel på kriget som jag ansåg mig kunna bevaka.
Jag hoppas dessutom att genom min bevakning ha kunnat ge människor ytterligare en liten pusselbit av hur krigets effekter kan se ut och hur det polska folket hjälper sina grannar i öst.
Annie • Om man får ställa en självständig fråga, utifrån egen näbb: Jag saknar balans i rapporteringen om konflikten i Ukraina. Det är mycket ensidig information och rapportering. Det är sällan hela sanningen i en konflikt. Man måste också kunna ställa de kritiska frågorna, och se besvärliga scenarion framöver. Jag själv undrar t ex hur man tänkt sig att resurser skall räcka till om det kommer väldigt många flyktingar till Västernorrland? Läkarvård, tandvård, jobb, bostäder - det är sådant som inte räcker till ens för en mycket liten del av lokalbefolkningen. Kan man klämma fram 2000 nya läkare och tandläkare på en månad? Hur skulle det gå till? Man måste se dessa perspektiv också. Jag är väldigt orolig. Många har försakat mycket under pandemin och fått stå tillbaka, i allt. Jag är en av dem som inte klarar mer. Hur tänker du som reporter och Svt Västernorrland möta denna typ av farhågor? Ta dem på allvar eller vifta bort det med någon fördömande attityd? Sedan kan jag tycka rent allmänt att alla flyktingar är lika. Inte åkte ni väl till Syrien eller Sudan 2015? Eller Afghanistan? Varför är det så stor skillnad nu? Förklara, för jag förstår inte.
Det var en ganska stor fråga du ställde Annie... Vi gör naturligtvis ingen skillnad på flykting och flykting och jag vet att SVT noga bevakat även Syrien, Sudan och Afghanistan. Det som gjorde att jag åkte till Polen var att jag hade möjlighet att på plats se hur en lokal hjälporganisation (från Örnsköldsvik) arbetar för att försöka hjälpa flyktingar som redan har en koppling till Övik (barn med sköldkörtelcancer efter Tjernobylkatastrofen som vistats i området) att ta sig hit igen, det är den lokala vinkel på kriget som jag ansåg mig kunna bevaka.
När det sedan gäller dina andra farhågor om krigets effekter på det svenska samhället är jag säker på att vi kommer att bevaka dessa i andra sammanhang.
Cillan • Kan en privatperson göra en liknande resa som du för att hjälpa till?
Det är många personer som jag träffat eller som hört av sig till mig och berättat om olika projekt de genomför för att hjälpa till. Men det är nog viktigt att tänka på vad man kan bidra med och hur först, det finns som sagts många olika former av hjälptransporter där man säkert kan bidra på olika sätt.
Jag träffade också en svensk kille från Norrtälje på plats i centralstationen som åkt ner som privatperson och nu hjälper till som volontär i hjälparbetet så visst finns det plats och möjlighet att hjälpa till.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/oscar-fran-sverige-jobbar-som-volontar-i-polen-vill-hjalpa-till
Krister • Hur nära kriget kom du? Och hur tänker du kring din egen säkerhet?
Jag var ganska långt från gränsen, hade planerat att ta mig dit men hade fullt upp att göra i Krakow så det fungerade inte. Jag kom inte närmare kriget än att se den situation som dessa människor på flykt hamnat i, man kan säga att jag sett en av de stora männskliga effekterna av kriget men inte själva krigshandlingarna.
Innan min avresa gjorde vi en noggrann analys av säkerhetsläget och kom fram till att jag (med några anpassningar) kunde känna mig relativt trygg med min resplan.
Nyfiken • Hoppets stjärna ska väl hjälpa alla flyktingar. Inte bara såna som dom känner.
Vilka de hjälper och på vilka sätt och vilka bedömningar de gör kan jag inte svara på, då måste du vända dig till organisationen och fråga. Mitt uppdrag var att försöka spegla Djamals kamp för att rädda sina gamla vänner (de barn som drabbades av sköldkörtelcancer och som sedan fick visas i Örnsköldvik några somrar för att rehabiliteras).
River • Du träffade människor i kris. Ville du själv hjälpa några flyktingar, var det något du övervägde?
Det där är alltid en svår moralisk fråga för oss journalister när vi befinner oss på en plats där människor behöver hjälp. Helst vill man ju hjälpa till så gott det går men samtidigt är mitt uppdrag att spegla verkligheten så förhoppningsvis hjälper man människor ändå på något sätt.
Tur-Tore • Vad händer med familjerna från Tjernobyl? Fick ni tag i alla?
Nej det är många familjer kvar i Ukraina av olika skäl. En del kan inte lämna sina belägrade städer, andra vill inte lämna sina män och pappor och andra väljer att stanna ändå. Jag vet att Hoppets stjärna även hjälper de familjer som inte kan lämna med ekonomiska bidrag. Det är också svårt att veta när var och hur de ska eller kan ta sig över gränsen, det är osäkra förhållanden som ändras snabbt, men Djamal fortsätter jålla kontakt med alla sina gamla Tjernobylvänner, och räknar med att få med ytterligare några i den första transporten till Sverige.
Ellen • Var du rädd någon gång på plats?
Nej, det var jag aldrig. Jag befann mig ganska många mil från gränsen och i Krakow pågick livet som vanligt, vid sidan av flyktingmottagandet. Jag såg flyktingar och turister sida vid sida.... Dagen efter att jag åkt hem började attackerna i närheten av den polska gränsen så om det förändrat situationen kan jag inte svara på.