Allt började 1980 när konstnären Anders Åberg och hans fru Barbro flyttade upp från Stockholm till Nordingrå, vid Höga Kusten i Ådalen. 50 mil från Stockholm – på alla sätt så långt bort från storstaden man kunde komma.

Tanken var att öppna ett kafé i en skogsbacke, kanske en utställningslokal och någon form av gästboende i Häggvik, strax utanför själva Nordingrå.

35 år senare har skogsbacken genomgått en total förvandling – här har Mannaminne vuxit fram, planka för planka, spik för spik.

I dag en stor by med – näranog -  ett 70-tal hus. Byggda på plats eller hitforslade, hus från Sverige och annorstädes. Norska stavkyrkor trängs med finska stormansgårdar, estniska stugpörten med luftiga logar.

Sveriges utveckling

Men inte bara hus, på Mannaminne finns mängder av föremål och fordon som alla utgör delar i Anders Åbergs berättelse om Sveriges utveckling från fattigt jordbruksland till modern industrination.

Det är den enda byn i Norrland med en egen tunnelbana. även om linjen både börjar och slutar på samma plats.

Inte heller den gula spårvagnen som tronar mitt i byn kan kan längre förvänta sig några passagerare och det gamla röda SJ-loket strax bakom har troligen rangerats om för sista gången.

Bångstyrigt, politiskt och egensinnigt

Efter 35 år konstant byggande och rekonstruerande är Mannaminne ett rikskänt kulturcentrum med festivaler och utställningar – men lika mycket en plats som är sin egen, högst särpräglade, konstinstallation.

Det är bångstyrigt, politiskt och egensinnigt, i stort som mannen bakom platsens utformning, Anders Åberg.

Det vilar, skulle man nog kunna säga, liksom, ett vänligt vansinne över hela platsen.

– Ett livsverk, säger Anders Åberg själv om Mannaminne.

Ekonomin i gungning

Men det är ett livsverk i gungning, för ekonomin är bräcklig – intäkterna har visserligen ökat de senaste åren men samtidigt har utgifterna ökat ännu mer.

Satsningen på att göra hotell av Sestola gård gick inte riktigt som förväntat. Sedan september är Anders Åberg själv den ende heltidsanställde på Mannaminne.

Tanken var att framtiden skulle säkras genom en stiftelse, och sedan 2012 ingår både landstinget Västernorrland och Kramfors kommun i stiftelsen.

Årligt bidrag försvinner

Landstinget har bidragit med strax under 2 miljoner i ett årligt driftsbidrag, Kramfors med 900 000:-. Men nu vill det ekonomiskt krisande landstinget dra in bidraget. Två miljoner bort – på en omsättning på drygt sju. En ekvation som inte går ihop.

– Jag vill inte ens tänka på det här, säger Barbro Åberg, signalerna vi fått tidigare har ju varit positiva.

– Det känns faktiskt rätt otacksamt.

Signalen från landstinget är att projektpengar kan ersätta, men det uppfattas som en klen tröst på Manneminne. Det årliga driftsbidraget har setts som en garanti för långsiktighet – bara underhållet av alla byggnader, maskiner och fordon kräver både pengar och tid.

SVT: Men har ni inte kunnat bygga upp en ekonomisk bas under åren, ni har ju ändå hållt på i 35 år?

– Det handlar om hur kommersiell man vill vara, säger Barbro Åberg.

Att bara tänka i banor av pengar och intäkter, värjer hon sig emot. 

Ett Mannaminne i någon slag Sommarlandstappaning skulle strida mot hela den grundläggande idén med anläggningen, menar hon.

– Muséer har svårt att klara sig på bara intäkter, menar Karin Skoglund, ordförande i stiftelsen Mannaminne.

”Vem skulle komma hit om det kostade 300:- per person”, undrar hon.

Förbannad

Vi träffar Anders Åberg i Mannaminnes kreativa hjärta, snickeriet. Strax utanför vilar en ålderdomlig dikesgrävningsmaskin, lika spretigt lång som rostig ful och strax ovan snickeriet står en gammal bulldozer som inte ser ut att ha varit i tjänst sedan D-dagen 1944. Hur den hittade hit från Omaha Beach är en annan historia.

Åberg är förbannad på landstinget.

– Vi fick läsa om det här i tidningen, säger han.

– Landstinget verkar inte ens vilja ha någon dialog, jag kan lika gärna sätta mig och prata med katten.

Han undrar hur de egentligen tänker och räknar på landstinget.

– Vi är ett stort besöksmål och bidrar med miljoner varje år i skatteintäkter.

Jobbar dygnet runt

Åberg tar en vända ut på backen och lastar ur material ur sin skåpbil. 

Några meter bort står en gammal traktor, numera rejält fastvuxen i marken.

Intill står ett makaronformat skyddsrum i betong, hämtat från Åstön.

En gammal Austin lutar snett mot en tuva och tycks bortom all räddning, medan ett exemplar av flygvapnets stolthet från 60-talet, Draken, ser en bit bort ser ut att ha landat på platsen för en vecka sedan.

Dåtid, nutid och framtid – olika tidslinjer tycks löpa parallellt här, går in i varandra, korsas, trasslas ihop och far sedan vidare olika håll.

Två par korpar cirklar kraxande över skogshöjden. Granskogen bildar fond mot huset där jordbrukets historia berättas, strax intill Kustmuséet och  entréhuset, en mindre byggnad där väggen är full med kinesiska tecken. Det är november, säsongen är över för i år och Kafferosteriet har stängt.

Inte klar än – på långa vägar

Åberg planerar vidare i sin verkstad.

Modellen av Checkpoint Charlie, den legendariska gränsövergången mellan Öst- och Västberlin under kalla kriget, står färdig.

En stor stadskarta över Dresden, den gamla barockstaden som bombades sönder och samman under kriget, hänger på väggen.

Dresden, som i nutid blivit platsen för antimuslimska demonstrationer och främlingsfientliga grupper.

En vagnmodell ur Bertolt Brechts ”Mutter Courage” väntar på färg.

I Anders Åbergs värld bildar allt en politisk kontext.

Han har fyllt 70 år, men trots att han i stort sett jobbat dygnet runt med sitt projekt i 35 år, vill han inte veta av att han på något sätt skulle vara färdig:

– Nej, nej, nu ska jag bygga en skulpturpark på en tomt intill här, och sedan ska det bli ett konstmuseum.